bringa mig sjelf om lifwet, Leonardo, men jag ryggade med skräck tillbaka för ett sådant brott. Och dessutom, min älstade, tunde jag aldrig blifwa fulltomligt säter på att du war död.7 Och hon blickade upp till ho uom med ett wisserligen melankoliskt småleende, men som wittnade om tillfrersställelse. Men hwad gjorde tu? ropade grefwen, utom sig af otålighet. Jag hade en ädel wän, swarade den unga fiicfan, vden wördnadswärde och måäktige prinsen di Pas poli. Jag gick till honom. Jag wisste, att han war en medlem af Tiomanna-rådet samt em rättwis och god man. Till honom gick jag. Jag föll på knä och omtalade allt för honom. Han hörde mig lugnt och wänligt, och då jag hade flutat, reste han upp mig, och med ett wänligt småleende fade han: Min släll ning är säran, att jag ide kan säga er åtskilligt, fom under andra omständigheter jag kanske skulle hafwa kunnat öra. Ni wet, Angelina, att jag, genom min tjenst, är förpligtad till tystlåtenhet i allt och att jag ide fan uppenbara San Marcos och repnblikens bem ligheter. Men, olyckliga warelse, er motwilja att gifta eder tycktes gälla hwem fom helst. Om jag räd: dar eder från Stephan Dandolso, skall senaten söka ut åt er annan mate. Jag fivarade, att jag endast be gärde att få sluta mina dagar i ett kloster. Ni är för rik och af för hög börd, fade han, skakande på hufwudet. Jag fer endast en utwäg, hwarigenom ni fan undwika hwad ni få mycket fruktar. Odh den war? utropade Leonardo ängslig och bäfwande. Hör på: min dotter, fortfor han, hwad res Låt dem härom blifwa förwissade, och jag betmifar icke att de ju afstå från sin plan att gifwa er åt Stephan. (Sodt, min far, fade jag. Jag fer ingen annan råd än att sjelf taga er till äfta! Jag såg upp på honom, utom mig af förs wåning. AH, fade Leonardo med en blick, fom fare mer än ord kunna uttrycka. vSeran förklarade han allt; han fare att, till räcligt gammal att wara min farfar, han ide hade nagon önskan eller längtan efter en hustru, men för att rädda mig från hwad jag tycktes hata så mycket, skulle han anhålla om min hand, låta ceremonien försiggå och sedan skulle jag blifwa befriad från all förföljelse. Jag emottog detta tillbud med ödmjuk tacksamhet. Dh du gjorde räitt! utropade Leonardo med fynnerlig glädje öfver detta bewis på hennes vin: skräntta rtillgifwenhet. mssöv mig witdare. Prinsen talade allwarsamt med mig. Han bad mig komma ihåg, att hans namn war wäl kändt och obefläckadt; att, on gång hand hur publifens styresmän framför allt fordra, är att edra gods och rikedomar icke falla i främmande händer. seru, ehuru endast till namnet, han lemnade sin ära i min wård. Angelina, sade han, jag är gammal och finner menniskonaturen. Ditt passionerade mine ne af denne ädle yngling skall förgå, likasom allting förgår i denna werld. Sedan, betrattande dia, så till sägandes, snarare fom barn än fom mada till en man med ena foten i grafwen, torde hjertat, som icke är någonting, öfwer hwilket man efter behag fan råda, tala ännu en gång och du älska ånyo —— vMen han hade orätt? — Hade Han ite, min Angelina 27 fade grefwen. (Forts.)