den mindre stannar i fattigdom. Den kloke skall wara den oklokes wän och far. Det bör icke wara jordegaren litgiltigt, hur det går med dem, som bo inom hans område. Emellan dessa båda bör ber före alltid wara ett samband. Detta tan ide gerna bestå i annat än den fat tiges arbetspligt till husbonden. Ett noggrannt handhafwande öfwer denna pligts fullgörande är för den fattige af största wigt. Har han att fullgöra en än så obetydlig arbetspligt för sin koja m. m. och dessutom att emot full betal: ning på kallelse göra derutöfwer hwad fom behöfwes, oc han fan förmå, få håller detta familjen tillsammans wid hemmet. Det förstås af sig sjelft, att han skall hafwa full betalning för sitt öfwerarbete, eljest går det ut på att fur ga och misshandla honom. Af lika få stor wigt är det att hwarenda en, fom icke har fattigunderstöd, ordentligt bidra: ger till fattigwård, skolwäsende, aflöning till kyrkowäsendets uppchållande o. s. w. Genom den skilling, som erlägges till fattigwården, erinras betalaren om pligten att i fin mån bidraga till nödlidande likars hjelp. Genom ffolffillingen påminnes han om wigten af den of: fentliga underwisningen och erinras om egna barns skolgång. Genom vagåwertet, afgiften till tyrkobetjening, foctenkassa m. m. hålles han fast wid den kyrkliga ordningen och wid socknen. Ges nom skatten till tronan tänner han fig fästad wid staten. Så Kinge någon fulls gör allt detta, fom tillfsammans är få obetydligt, att dess utgifwande ide har ringaste inwerkan på den betalandes för: mögenhetsställning, är han en man för fig, en lem i det medborgerliga fambhaället. Men få fnart någon ide, fåfom den flitiga myran, will draga ftrå till jtac: ten, få förkastar han sitt eget wärde, och sjunker ner till de omyndigas hop. För werkligt upplyste lchristne är det en sorg, ett stort lidande, att behöfwa wara sämre än andra i sullgörandet af menslkliga och christliga pligter. Den mat, fom goda föräldrar åt fina barn maste taga ur andras hand, är stygn i deras hjertan. Man ssall derföre aldrig påskynda någons nedsättande till fattighjon, utan man skall hålla honom uppe i wärde på egna fötter. Men på det att de ringas bidrag till samhället ej må blifwa dem tunga, skola de betalas of husbonden, fom fer dermera genom arbete eller på annat sätt derföre har tillfälle att göra fig er: satt. Härigenom winnes flera stora för: delar. Först qwarhälles hwar och en såsom wertsam medlem i samhället, je van hålles familjen qwar wid hemmet i christligt och sedigt lif, och stutligen wäxer dess beständ, derigenom att arbetet wid hemmet frambringar mera föda år från år. Den laga utsökningen blir obehöflig. Husbonden har hand med fin underhafwande, utan att på honom förlora det ringaste. (Forts.)