å var det en sommar, när hon bodde der på ön, som hon en vacker dag sor ut i sin vagn, åtföljd af en uppvaktande hofdam och en hofman. Vid de så foro vägen fram, och den goda prinsessan — för hon var så god och mild som trots någon sådan i de gamla verkliga sagorna — riktigt satt och njöt at den friska luften och de omvexlande taflorna i det kringliggande landskapet, for vagnen tätt förbi en gammal förfallen stuga. Från stugan hördes en högljudd gråt. Detta väckte prinsessans uppmärksamhet. För henne voro gråten och snyftningarna från den bofälliga stugan en alltför skärande motsats till denna vackra tafla, der allt annat, himmel, skog och äng, log emot henne. Vi påstå ej derför att stugan på hvilken annan som helst skulle hafva gjort samma intryck. Visserligen tycker mången om, att hafva en grå och foggisten stuga på en tafla, för att gifva lif åt denna, men alldeles icke fäster man sig vid om der är gråt eller glädje innanför de murkna väggarna, för se, det kan icke målas det. Emellertid befallte prinsessan, att vagnen skulle stadna, och tillsade hofmannen att gå in i stugan och taga reda på, huru der stod till. Uppdraget tycktes ej behaga den fina herrn, men han gick dock. Han gick till stugudörren och tittade in, men hvad han såg genom dörren eller rättare hvad hans näsa kände, måtte hafva varit af en högst obehaglig art, ty han kom snart tillbaka till prinsessan, som ännu satt qvar i vagnen. Nå ? frågade prinsessan. Åh, just ingenting svarade hofmannen, tilläggande något vidare, hvad ; det då kunde vara. Men prinsessan var ej nöjd dermed. Hon steg sjelf ur vagnen och gick fram till stugan, och steg iu genom den låga stugudörren, för att rätt kunna taga reda på, hurudant förhållandet: var. Derinne låg en moder sjuk, omgifven af många barn, Saken var helt: enkel, och just ingenting att fästa sig. vid, fast smutsen och den osunda lukten var stor. Men det är ju en så! ofta återkommande företeelse, att en menniska ligger sjuk, att skulle man taga närmare reda på hvarje sådan, singe man ej tid till mycket annat. Men prinsessan gaf sig tid hon — och en sak är det, och en sak är det också att hafva hjerta, en annan att vara. utan. i Prinsessan gaf sig tid att taga reda på den sjuka, och sporde noga om allt som rörde henne och barnen. Och så steg hon upp i sin vagn och for raka vägen hem till det hus, der hon bodde. Der lät hon genast taga fram både linne och bomullstyger, och så klippte hon sjelf till både af det ena och det andra fullständiga barnklädningar, och så var det till att sy. Må tro att hofdamerna fingo göra. Och när allt var färdigt, satte sig prinsessan åter i sin vagn och snart stadnade den framför den lilla stugan. Prinsessan gick in och delade ut hvad hon hade fört med sig. Der var glädje den dagen i den fattigas stuga. Hon var ej ensam mera modren med sina bekymmer. Och prinsessan, den goda älskade prinsessan — äfven hon var glad, ty ingen glädje är större, än den man arbetar sig till sjelf. — — — — — ÖV ÖN rMMMMU——————————LR Mn —— — I i I Tro ej Hoppet! Tro ej för mycket på