märkas såsom någonting owanliagt, till och med i frå ar om qwinnan, den bästa, trofastaste och fullkomligaste warelse i hela skapelsen. De fade mig att du war dd fade den sköna Angelina, fom, under det att hennes hufwud låg ned böjdt mot hennes älskares bröst, likwäl halft twiflade att det werkligen war han, på samma gång som hon med glädje finde sig omsluten af hang arm och ffådade upp i hans ansigte. Nej, älskade, ide lekamligen död, men wäl war jag en strängt bewakad fånge i Venedigs fängelfehålor. Tack ware lyckan, fom småler mot den fauna kärleken, nu är jag fri igen! Jag wäntade icke, kunde icke wänta, en få sällsynt tillgifwenhet fom din! Men du, Leonardo — hade du ändrat tankar, hade du glömt bort mig? Faft ... oo... jag fan sjelf swara för dig, eftersom jag ser dig här. Huru blek och medtagen du ser ut! Du har wisst lidit mycket, min Leonardo. Jag lider ide längre, min älskade, och jag är lycklig, mu Sedan tillade han, efter ett fort upper håll: Ser du, Angelina, det synes mig fom werlden, för dem, fom älska hwarandra, är någonting helt oli ka än för andra menniskor. Sedan jag började älsta dig, synes mig solen ljusare, dagen herrligare, natten klarare, lifwet skönare än förut. Det war musik i blommorna, i det porlande wattnet, i de susande trä den i din trädgård, när wi wandrade tillsammans. Afwen i mitt fängelse kände jag mig aldrig helt och hållet öfwergifwen, aldrig fullkomligt tröstlös. Det är något, ja allt, att weta det nägonstädes finnes en warelse, hwilken intresserar fig för of, eller åtminstone att någon minnes of. Jag wifte att du tänkte