Om Tiggeri och Wälgörenhet. (Fdrts. fr. föreg. n:r). DÅ ni på detta sätt utöfwar mälgörenhet, så gör ni det sämsta som ni kan göra emot er nästa. Men ni gör också mycket illa emot er sjelf. Af det anförda är tydligt, att den fattige icke blifwer hwarken i andelig eller lekamlig måtto hjelpt på detta sätt. Hans sköte blir alltid lika tomt, hans bo, om han har något, alltid lika uselt och osnyggt. Hans elände blifwer större och större. Långt ifrån att skaffa den huswille herberge, sänker ni honom så djupt, att han icke wet att han borde hafwa ett tak öfwer hufwudet. Han kommer ned ända till wilden, som ej har någon annan tanke än att taga sitt allt från andra — med wåld — i fall de ej gifwa det friwilligt. Tiggarens gräl med eder, om ni ej will gifwa honom, hwad innebär det i hans hjerta annat än detsamma som bor i röfwarens hjerta? Ni will slippa se den usle länge hos eder, ni will slippa höra hans ondska, uthärdar ej att bära hans förtal i nästa boning, derföre gifwer ni )onom, i ändamål att lösa eder ifrån honom. Den allmosa som ni gifwer ho: nom är en betalning för, att ju förr dess heldre slippa fe honom. Det är ett offer åt ert eget högmod, egenkärlek, be)wämlighet och benägenhet att slippa den rätta wälgörenheten, fom erfordrar ftertanfe och personlig werksamhet. Att zifwa wandrande tiggare är derföre en bland de största synder, både emot ho