Norrländska Korrespondenten – 22 mars 1862, sida 2

wa welat gå miste om att få älska honom. Ty jag säger dig, Agatha, att älska en god, ädelmodig och högsinnad själ är någonting stort i sig sjelf. Han war allt detta: och jag är stolt uti min enkesorg, få som jag skulle hafwa warit stolt öfwer att med honom få dela lifwets glädje såsom hans maka. Min Angelina — dyra, älskade englawäsen! war allt fom Leonardo, med låg röst, kunde fram hwiska, der han stod bakom henne. Hsörde du ide hans vöft? frågade Angelina dystert. Den war der. Jag hör den ofta. Jag hörde ingenting, fiquora; jag blir döfware med hwarje dag. Jag hörte den, men det war endast en minnets hwistning, fom igenom nattluften banade fig mig till mina lyssnande ören. Rösten tom, såsom en suck af winden i träden, lik de plaskande wågornas sorl. Nej Angelina, det är jag fom talar! utropade ten unge grefwen, öfwerwäldigad af glädje. Angelina wände fig om och såg denna gestalt och dessa anletsdrag, fom woro henne få wäl bekanta och föll känslolös i grefwens armar. Grefwen och den bestörta och förwirrade Agatha, som betraktade Leonardo med ett uttryck, omöjligt att beskrifwa, återkallade snart den älskwärda men bleka och medwetslösa warelsen till sans. vMin Peonarto! fade hon, när hon slog upp sina ögon. Min Angelina! swarade den unge mannen hwilkens hänryckning, när han fann fin älskarinna så öm och trogen, man mycket lättare fan föreställa fig än den låter fig beskrifwa. Utan att ie werlden från en allt för mört sida, wåga wi påstå, att trohet mot de döda är någonting få sällsynt, att den måste ans