Norrländska Korrespondenten – 19 mars 1862, sida 3

weta ju att sedligheten är qwinnans hög: sta wärde. Har hon öfwerträdt fedlig: hetens gränd, och blifwit moder, fa fin: nes det ännu en återwäg till försoning med Gud, kyrkan och samhället, om undangömd för allmänhetens blickar, stilla enslighet och flit söker denna wi tillbaka, och winlägger sig att till en god christen och samhällsmedlem uppfostra det barn, hwars tillwaro är föremålet för hennes sorg och ånger. I detta fall, huru mycket deltagande, Hjelp och stöd bör hon ide få Men gifwer hon fig ut på wägen, och wisar hela werlven fin wanära, talar derom för hwem hon trväffar, pratar, ljuger, swär och förbannar någon annan än sig sielf, I å har ju hen ned förderf tydligen nått sin öjt. Hon har borttastat allt för både tid och emwig: het. Det arma barnet får ide lära annat, än detta usla skojarspråt — denna ton af ilska och brott är det dagliga och stundeliga ljud, fom tränger genom def öra till dess hjerta. Den milda råheten är den bild, fom ftundeligen återfpeglar jig i dess vga, och äfwen tager fig wäg till dess hjerta F). Den man, fom är detta barnets far, blifwer alldeles befriad från alla finr dyra och Heliga pligter, och lemnad att på sitt håll sjunka huru djupt fom helst. Det är ve obetänt: samme gifwarne fom wårda och under hålla detta rysliga elände. Hwarje mål mat, fom utan förbehåll gifwes tiggerz skan, innebär en uppmuntran, en tillfägelse: Du gör rätt, fortsätt wägen, blif qwar i ditt nuvarande tillftånd, skaffa flera barn utan att weta hwem fom är deras rätta far. Men ändå fullständigare arbetar an för sedeförderf och samhällsupplösning, då man närer den tiggande hustrun med sin barnaskara. Då mannen begifwer sig på sin egen wäg, att sörja för sig, och hustrun med barnen på en annan att tigga, få upplöses familjen. Makan upphör att sörja för sin maka, fadren undandrager sig att föda, kläda och uns derwisa fina barn. Barnen blifwa nu inlärde huru de öfwerallt hwart de fom ma, skola utskämma och förtala fadren, för det han icke bryr sig om dem, utan gått ifrån dem att föfa arbete, och al: orig kommer mera tillbaka, huru han slår dem och tager maten ifrån dem o. s. w. De läras också att utstämma fat tigwården, fom aldrig gifwer dem nå got — de hafwa aldrig fått mera än en enda fjerding hafra o. s. w. Mif wäxt blir det alla år der de bo; presten bryr sig aldrig om dem; arbete finnes der icke att få m. m. Om allt detta kan modren, understödd af barnen, lemna eder fullständigt besked. Hwilka ord och hwilket sätt, wi än anwända, att me derlägga och öfwertyga dem, att de borde Låtom of nu fe på dem tiggande awinnan med barnet på ryggen. Wi Fk) Hjjru skall an Hetta hjerta, som aenast