fer af en wiss skola på kontinenten, mycket hyllad af de få kallade bättre samhällsklasserna, att måla menniskan, fom om hon egde mycket liten känsla och mot: taglighet för intryck efter ungdomsyran. Dessa inskränkta personer måla werkligen efter naturen, men efter en wanställd natur. Denna filosofi råder ifynnerhet hos de populära romanförfattarne i Frankrike och tyskland, hwilka endast hafwa för ögonen sådana personer hwilka egna hela sitt lif åt tanklösa nöjen, hwilkas hjertan torka bort, sedan ten första ungdomsglädjen är förbi. Men lyckligtwis förhåller det sig icke wanligtwis få. Det finnes hjertan, till och med många, fom alltid äro unga, emedan de ide hafmwa blifwit tärda af häftiga och oupphörliga sinnesrörelser, emedan de ide hafwa gjort det till fin dagliga fysfelsättning att bedraga och bedragag: — hjertan, hwilka icke äro tänslolösa för werldens glädje, emedan de se mycket godt deruti och alltid med strålande ögon blice få upp mot framtiden — denna ffrädbild för förhärdade werldsmenniskor. Leonardo Montecali war ursprungligen ett lyckans skötebarn. Han mar rik, hade warit en lydlig krigare, och hade återkommit till Venedig med ära, efter att hafwa tjenstgiort i kriget på Cypern. Och fedan älffade han, för förfta gången allwarsamt; och, hwilka ligga i den ömma passionens wäg, för att gifwa den mer fraft och styrka, blef han älskad tillbaka. Det wackra föremålet för hans tillgifwenhet war en fader: och moderlös arftagarinna, utmärkt skön och ofantligt vit. Talrika woro i sanning hennes friare; men så bestämd war hon i att afslå alla anbud, att endast Stephan Dandolo och Leonardo Montecali icke läto afspisa sig. Den förstnämnde war mättig genom fin fader, hwilken ända till narr: aktighet war swag för fin fon och Mwilten, ehuru till: räckligt sträng mot andra, dot helt och hållet lät leda jig af sitt bortskämda, pockande och öfwermodiga barn. Angelina hade funnit sig road och intresserad utaf Stephan Dandolos häftiga passion och otåliga kärlet, men hon rördes djupt af grefwe Leonardos mörduadsfulla hyllning. Under någon tid skulle det hafwa ma rit swårt att bestämma hwiltendera utaf dem hon tyd te mera om; tv, lif de flesta qwinnor, bibehöll hon fin hemlighet få länge fom möjligt för fig sjelf och uppenbarade den först då, när hon fåg den pasfionerade, unge krigaren nära att uppgifwa stridsfältet åt sin djerfware medtäflare. Rommer ni för att taga afffed? fade den unga flidan, när grefwen stod framför henne med hatten i icke skulle förwägras honom. hand. Hwarföre gör ni det, grefwe Montecali? Ni måste redan hafwa insett, att jag är eder ödmjnkaste och mest tillgifne tjenare. jag är en man med starka oc häftiga känslor, och det är klart för mig, att ni föredrager min medtäflare, Stephan Dandolo. Allt hwad jag sålunda kan göra är att taga afsked och försöta att glömma — Neonardo, fade den unga flickan, med låg röst, . : Å furu kan du tro, att jag föredrager Stephan? efter de wanliga hindren, twiflen och swårigheterna, Ungelina! fade grefwen, och efter tidens fed föll älskaren på knä för henne, hwilken ställning han ide lemnade förrän han från Angelinas läppar hade fått höra ett gynnsamt swar på sina käraste önffningar. Dagen efteråt war Leonardo en mycket stolt och lycklig man; men Stephan Dandolo lofwade att him nas. Det war ide swårt. Hans fader war mäktig, regeringen despotisk, och en anklagelse, fom hade fin förmenta anledning i det cypriska kriget, war lätt tillwägabragt. Leonardo arresterades, inspärrades i fin: gelse och blef sedan, till fromma för wederbörande, förgäten, undantagande af några få, hwilka aktade fig att yttra något, ty i Venedig war sjelfwa atmofferen icke rätt helsosam för knotande personer. Men Leonardo war nu fri och hans tankar nppes höllo fig med synnerlig tillfredsställelse wid detta fat tum, med hopp wid minnet af Angelina Avarenza, bang tillgifna och utom allt twifwel trogna älskarinna. Hand beslut war fattadt. Det war alldeles fåfänat att, i Venedig, söka få rättwisa mot ett mättigt parti; han skulle derföre i hemlighet realisera fin förmögen: het, samla ihop få mycket penninaar fom han möj: ligtwis kunde och sedan fly med sin älskade till det franska hofwet, hwarest frihet och anscende säkerligen Under det att han med whälbehag, blandadt af wemod, uppehöll fig mid dessa Men signora, planer, uppnådde han kanalporten fom ledde till pas latset Avarenza. IV Palatset Avarenza. Det war ett praltfullt och furstligt flott. Trap: por ledde ned till wattnet, på dessa stodo talrika tje nare och roddare, med nyfikenhet betrattande den förs ödelse fom lågorna åstadtommo. Några båtar lågo wid foten af trapporna och emellan dem fastajorde veonardo, obemärkt, fin egen; seran swepte han faps pan tätt omkring fig, neddrog hatten öfver åänonen och gick widare. Hans hjerta klappade wåltsamt, ty, på en balkong, med utsigt öfwer kanalen, stod en per son, i hwilken han igenkände Angelina Avarenza, trots den mörka nattens dunkel, som endast sörmiltrades af skenet från den förfärliga elden. Bredwid henne stod hennes gamla tjenarinna Agatha. (Ner) Jorfs.