—— —— ——— — Den vara gondelen. En Venetiansk berättelse. Öfwersattning från Engelskan. II Brefwet. (Forts. fr. föreg. n:r). Jag upprepar än en hång, haf barmhertighet med en stackars olycklig fångwaktare! Signor! begär böcker, och jag will smugla in dem i fängelset; bed mig om hwad som helst, men att lemna fram ett bref — omölligt. Mario, det här duger icke längre: jag will fe ett slut på sådana här dumma betänkligheter. Wi förspilla bara den dyrbara tiden. Will du lemna fram bet här brefwet? — ja eller nej? Jag fan ide, jag wågar icke, nådig herre. Di sade Leonardo, närmande fig till honom med hotande uppsyn, då mäste jag — Grefwen fit ide tiv att siga mer. Mario föll sanslös till fängelsegolfwet, uppgifwande ett rop af ångest och förtwiflan, under det att Leonardo sjelf ktnappt tunde stå på benen. En förskräcklig knall, fruttanswärd och oförklarlig, lik tio tusen förenade åftslag, genombröt luften; cellen skakades, murarna syntes i begrepp att smulas sönder, och sedan blef allt tyst fom grafwen. Grefmwen, bestört, stod frilla ett igonblick, men instinkten sade honom, att ögon: blicket war för dyrbart att låta gå förloradt. Mario låg sanslös på golfwet. Grefwen Ilosfade nydeltnip: pan från hang bälte, hwilket han anwände för att fastbinra hans ben; sedan tog han sin mössa och kappa ———— ——