maste och mest djuriska sätt. a 2 De döfwa låter Han höra. För några år sedan afled uti Hemnäs prestgård i Nordlanden en 70-årig gubbe, wid namn Jens Gulliksen Meland. Un der fin kraftiga mannaålder hade han i flera år warit prestens medhjelpare samt bygdens förlifning8-fommisfarie, och i båra dessa befattningar werkat med nit och trohet för den menighet som han tillhörde. Hwad fom emellertid gjorde honom mest aktad, war den christeliga tro och gudsfruktan, som uppenbarade fig i hans förhållande både under hwarz ragelifwets mångfallviga sysslor och på de för den allmänna gudstjensten bes stämda dagar. När klockorna kallade församlingen till Guds hus, war Gul liksen ide döf för deras fallande röjt, utan infann fig ibland de första i tem plet och lemnade det ibland de sista. Han sade i sitt hjerta med Kung David: Herre, jag hafwer thing huses boning fär, och thet rum, ther thin ära bor, och uteblef derföre aldrig från detta ftälle, när ide oundwikliga hinder mötte. Men det behagade Gud, i sitt wisa råd, att tillsända denna sin tjenare en pröfning. Han förlorade nemligen hörseln. Så: fom döf kunde han nu ide längre wara hwarken prestens medhjelpare eller förlikningskommissarie, utan måste från säga sig dessa befattningar. Redan detta, att han ej kunde werka såsom förut, gjorde honom utan twifwel mycket ondt; men mest smärtade det honom, att han ej mera kunde höra ordets predikan eller församlingens psalmer sjungas, eller deltaga i ädle wänners samtal. Men under det han böjde sig ödmjukt under Herrans hand och flöt sig ännn inner: ligare till sin Frälsare, den ende, med hwilten han nu kunde samtala, förmådde likwäl hans lekamliga döfhet ej afhålla honom ifrån Guds hus. Kunde han än icke höra predikan, så kunde han dock i sitt hjerta anställa betraktelser öfwer den text, som förklarades af ordets tjenare; kunde han än icke höra församlingens fång och kyrkoböneruna, få kunde han doc i sitt hjerta bedja till Herran, fin far lighets klippa. Härtill uppmuntrades han sifligast genom den gemensamma ans vakten i kyrkan; och det föreföll honom alltid, fom om han der war Gud alldeles nära. Så tillbragte nu den gamle mannen många år, tilldess han blef öfwer 60 år gammal. Men då, under hans lefnads winterdagar, wille Gud låta en wårdag uppstå för honom med all sin härlighet. Det war äfwen wår i naturens rike; mark och skog woro iklädda sin gröna drägt, blomsterna utwecklade af den milda wårsolens wederqwickande strålar, och fåglarne sjöngo fina Ioffånger, prisande all tings Skapare och Herre. Då stundade äfwen Christi kyrkas mår: högtid, den Heliga Andas fest, den ljufliga Pingsthelgen. Från den rikes gård och den fattiges hydda wandrade män och qwinnor, i sina högtidskläder till Guds hus. Dit gick äfwen Gulliksen sin siilla andäktiga gång, Pingstdagen år 1820. Oförmögen att kunna inlåta fig i fam tal med någon af de många, som woro församlade på kyrkogården, blef Han ftå-! ende wid fyrkoörren och wäntade på att bli insläppt. Andtligen öppnades dör: ren; han gick in, satte fig i en bänk, såsom wanligt, och läste sitt faderwår. Församlingen dröjde ännu utanför kyrkan, och Gulliksen öfwerlemnade sig åt en stilla bön och sina andeliga betvattelser. Pingstdagens stora tilldragelse framstod derunder för hans själ. — — Som han sålunda satt fördjupad i dessa betraktelser, ringde det tredje gången, och nu märkte han hastigt ett susande öfwer sitt hufwud. Han hörde klockorna — första gången efter få många års före lopp. Wäl hade äfwen han förut, när han satt i kyrkan, kunnat märka ett doft ljud, när klockorna ringde; men nu — sana Fast A. GCNA:I h;ÖöYDO harr på Drs