Norrländska Korrespondenten – 15 mars 1862, sida 3

åt andra, är och förblir jag inför menffligheten — det der tusentalet — en lat: hund, fom fanffe fått ffatta 5 rdr rvmt för titeln. Lefwer jag nyktert mwid min flaska matten, är jag ett murmeldjur, oder fo etwas; tager jag mig en tår på tand, är jag gudnås en fll kaj a. Kommer jag om nyårsdagarne med obetalda räkningar till förnäma funder, fom ej wilja betala, hör jag bestämdt till björnsibägtet; lefwer jag a la mode och beswäras af sådana nyårdvisiter, är jag ett lejon. Jnnehar jag högsta platsen inom min krets, är jag det högsta hönset i korgen; hwarom ide, är jag ett hön s på lägre pinne. Stoltserar jag öfwer mitt eget jag samt anser mitt ojemförligt högre än andras, är jag en påfogel; gör jag motfatfen, få är jag en kameleont, fom wänder kappan efter winden, eller har jag en rittig hundnatur, genast 5 rdr rmt. Hyser jag beräkningar och bi afsigter med mitt göra och låta, är jag en räf; är jag åter godtrogen, så är jag en gå s eller på fin höjd ett får. Har jag fnille, är jag ett under-d jur; är jag dum, få är jag en å s n a. Will jag föga min flamma en artighet, få duger det ej att säga menniffa, t. ex. du är en älstwärd menniska — det der men. niska är ju riktigt owett? — ide hel: ler gudinna — det är urmodigt — nej bättre opp: hon är en dufwa, en hind, en gazell — allt utom menniska. Säg mig nu mina herrar och damer: huru många menniskorna äro. Wi antogo nyss ett antal af ett tusen, wi an togo blott och troligen är hela fumman — 2 0. Diogenes sökte menniskor med ljus och lyfta; men sökte förgäfwes. Ii finna, att om Diogenes lefde nu, då upplysningen gjort få stora framsteg, och med dessa istället för lyktan började söka, skulle han söka lika förgäfwes. Werlden är en handelsbod. Fädren köpte ära på slagfältet och i ftuderfammaren, wi sälja arfwet för att få ränta på waran; men namnet menniska will ingen köpa — waran är förlegad, — far stom den då i glömskans skräpkammare. Tagom af of wåra hattar för wåra hun dar och förattom oss sjelfwa; födom wäl wåra mopsar och låtom wåra s. k. mer: menniskor dö af hunger, ty hunden är aktningswärd nog att wara hund; men menniskan är ide menniska; menniskoslägtet — vet få kallade uemligen — är ett menageri. Ja hwem skulle wäl wilja wara menniska, det är rent af en skam att höra till folket! —e—e —e — (W.RP.) 4. I