Norrländska Korrespondenten – 12 mars 1862, sida 3

icke hjelpa tet; jag måste werkligen begifwa mig här: ifrån.) Men, ers nåd, tänk på en fattig stackare, fom jag är, sliten i stycken utan barmhertighet, emedan jag tillät er fly. Men ni skall icke fly, jag skall straxt gå och anmäla er affigt. DÅ sade grefwen kallblodigt, stigande upp och slående ihop fin bot, måjte jag genast begifwa mig härifrån. Worlåt mig, ers nåäd! utropade den olycklige fångwaktaren, knäfallande, jag war totig utaf förs skräckelse, och wisste ide hwad jag fade. Jag ffall förs blifwa tyst fom grafwen; jag will ide låta ett enda obetänksamt ord undfalla mina läppar. Stanna blott qwar uti fängelset, och Mario will blifwa eder lydige och ödmjuke slaf. Ni skall erhålla allt, nådig herre, undantagande friheten. För din ffull fade grefwe Leonardo allwar samt, ehuru han på samma gång knappt kunde återhålla fig från ett hjertligt skratt, will jag uppffjuta — märk wäl — uppskjuta werkställigheten af mitt beslut för det närwarande. Men gå nu din rund; och då du kommer tillbata, tag med dig litet papper, bläck och pennor, så skall jag ställa ditt horoskop. Staffa mig något bättre win än det som du gifwer mig wanligtwis. Här äro penningar. Mario tog tacksamt emot det lilla guldmyntet, bugade fig djupt och git, fullkomligt öfwertygad om att den ädle grefwen, Leonardo Montecali, stannade qwar i den dystra cellen af ett venetianstt fängelse, endast af ren barmhertighet och beskedlighet. Wi böra icke förwånas öfwer den okunnige fångwattarens lättrogenhet. (Forts.)