— Damernas ftora förkärlek för grönfafer börjar nu taga en ganska elak wändning, sedan herrar chemister gjort fina iakttagelser. En baldams Ffonjtgjorda hårprydnad, bestående af blom mor och gröna blad i en frans, innebär få mycken arfenif, att en enda sådan krans skulle funna, ingifwen i behöriga doser, bringa om lifwet tjugo personer, med sin qvantitet af 10 gran förgift. En grön tarlatan balklädning innehåller deremot icke mindre än 900 gran hwit arsenik, deraf under en balafton afskakas 60 gran, fom alltså inandas af fällffapet. Om man deremot antoge att allt giftet i en enda grön balklädning som höljer en enda swäfwande baldrottnings wackra former kunde bibringas balens kavaljerer, få wore det nog att få famtliga balherrarne för hennes fötter — utan förmåga för dem att åter stiga upp. — Men ehuru dessa prydnader äro så lifsfarliga, ej endast för damerna sjelfwa, utan äfwen för hela omgifningen, lära de nog föga bry fig om de lärdes beräkning. Bästa bewiset derför är damernas enwishet att bibehålla den lika fula, som för deras lif och helsa wådliga, krinolinen, ehuru de litasåwäl fom mi weta, att dessa fina tunnband först begagnades af kejsarinnan Eugenie för något mera än fem år sedan, då hon gick med Frankrikes fon, men wille dölja det för en nyfiken werld. På dessa fem år, fom fedan def förflutit, har halfwa den civiliserade werlden blifwit litet förryckt, ty allt hwad qwinna heter, i slott och koja, efterapar ännu, hwad kejsarinnan wille dölja; från och med den 10-åriga flickan, till och med den bedagade 70-ringen — alla skola de wisa fig så der intresfanta. Wertligen borde alla cadherade damer förena fig om en ärekrans åt den, fom först smidde krinolinfjedrar! Eller hur? — Följande märkliga händelse om en sömngångare har nyligen passerat i Eng land: En 10-årig gosse, fon afenlandtbrukare wid namn Hesket, fteg upp ur fin säng midt i natten, git bort till fönstret och hoppade ned på marken. Fönsstret war anbragt på 13 fots höjd från marken och nästan midt öfwer en ftentrappa, bredwid hwilken fanns ett gångs jern. Han slapp dock oskadad derifrån, med undantag af att ansigtet slogs blodigt, men det märkwärdigaste war, att han ide waknade, utan fortfor att fofmande wandra utåt fadrens marter, fläittrade öfwer en gärdesgård och stannade först då han hunnit till en turnipsåker. Derpå wände han om och git bort för att fe till en åsna, fom hans fader hade skänkt honom, men synes då hafwa mate nat, ty han styrde fina steg mot huset, bultade på dörren och ropade, ott man: skulle släppa in honom. Fadren waknade, gick bort till fönstret och blef högeligen : förwånad då han fit fe en liten hwit gestalt stå utanför. Ömen derv?7 — Det är jag! — Hwilken jag? — Nord, det är ju jag. — Ja, men hwem