lolösa slafwar, som icke gåfwo akt hwarken på hans motstånd eller hennes rop. Och han hade legat ett Helt år i denna förfärliga cell, utan att wara anklagad, utan att höra eller erfara någonting från den öfriga werlden, utan nå got annat sällskap än ett präktigt koloreradt manus skript, fom han hade medfört till fin fästmö fom en present, och hwilket under den brådstörtade arrefteringen bade råkat i glömska. Det är fannt, att har hade en språksam och tokrolig fångwaktare; men för en fånge liknar en fångwaktare en kedja fästad wid en mur, och det warade länge, innan grefwe Leonardo Montecali kunde förmå sig att sällskapa med honom. Men menniskan kan icke lefwa ensam och umgås för beständigt med sådana tankar, som säkrare förstöra lifskrafterna än alla kroppsliga ansträngningar i mwerlden. Mario war en pratsam karl och gjorde allt hwad han kunde, för att draga sin fänge in i sitt samtal. Han lyckades, men på ett alldeles owäntadt sätt. Leonardo hade under några weckor med upp: märksamhet betraktat fin fångwaktares anfigte och hade fått en fullkomlig insigt uti hang karakter. Han fattade derföre ett besynnerligt och wildt beslut, fom ens dast fan förklaras genom de swåra lidanden han hade undergått, och hwilka sannolikt inwerkade något på hans eljest rediga förstånd. Mario, fade han en dag plötsligt, upplyftande fig på fin armbåge, och feende i sitt manuffript med: orörliga blickar, jag har bara omkrina tre weckor att stanna qwar här; nej, jag har misstagit mig, det är tre månader. Heliga Guds moder! hwad menar ni, nådig herre ? ropade fångwaktaren mycket förskräckt. 7Min gode Mario, du är en redlig karl, och jag will ide narra dig. Det är ite min afsigt att myc: ket längre föra ett sådant här indraget lefnadssätt. Om jag har gjort så hittills, har det warit endast af ren beskedlighet. Du wet kanske icke, du att jag har studerat den stora wetenskapen astrologi för den gu: domliga Maestro Carlini, och att jag äfwen af ho nom inwigdes uti andra konstens mysterier, fom äro ännu ett strå hwassare? Nå wäl, dessa tunffaper uns derrätta mig, att min fångenskap nalkas fitt flut. Jag är mycket glad att höra det, ers nåd, fade den redlige Mario. Hm! Men jag tror, min hedersgubbe, att du har misstagit dig något litet. Jag skall icke lemna detta ställe med Tiomanna-rådets samtycke, utan mot dess mwilja. DåÅ kommer ni aldvrig att lemna detta ställe, sade Mario eftertryckligt, men tillika mycket ned slagen. i i Men det är likwäl en dagsens sanning, min gubbe lilla. Jag har öfwerwägt allting i mina tan far, och jag fer att min närwaro hemma blir alldeles nödwändig inom fort tid. oc jag måste begifwa mig min wäg. Jcke få, fom skulle jag ide wara fullkomligt lycklig här. Huru kunde jag wara annat? Jag har här logis, jag har fullt upp att äta, och jag har nöjet af ditt sällskap, min beskedlige Mario. Men affärer, förftår du — . Ev8 nåd, om ni har någon känsla af medömfan, få begifwer ni er ide härifrån. Det skulle kosta mig min tjenft, utan att nämna någonting om mitt lif, hwilket de skulle beröfwa mig utan barmbhertighet. Det gör mig mycket ondt, fortfor Krefwe Veonardo, mydet ondt, på min ära Men jag fan