Norrländska Korrespondenten – 8 mars 1862, sida 2

tes ej mera till; Trencks pandurer hade dock icke förr brutit upp än de sett, att deras öfwerste slutit fred med Frohn och dragit bort med honom. VII. Twå eller tre dagar sednare rullade, kort före middagen, en postwagn, på hwars kuskbock twenne pan durer sutto, in genom Rothenthurmporten i i fejfarestaden. Korporalen för wakten, som trädde fram till slagbommen, hörde följande anmälan ur det inre af wagnen: Kejserlige öfwersten, friherre von der Trenck och majoren wid Hans Kejserliga Majestät konung Josefs husarregemente, von Frohn. Wagnen fortsatte sin wäg genom de till trängsel uppfyllda gatorna, tills den omsider höll stilla fram för ett stort hotell, wid wallgrafwen. Pandurerne sprungo ifrån sina platser och öppnade wagnsdörrarne, wärden och uppasfarne skyndade fram men glömde ett ögonblick bort sina wördnadsfulla bugningar och anbud af tjenster och uppdrag, när de sågo öfwerstens athletiska geftalt och swarta ansigte stiga ur wagnen och skrida in ibland dem med rynkad panna — alla kände åtminstone berättelsewis denne man. — Herr öfwerste, fade Frohn, stigande efter Ho nom ur wagnen, mitt uppdrag är nu slut och den pligten återstår mig blott att tacka eder för godt fällstap under resan! Wår bekantskap har börjat på ett ganska owanligt sätt. Jag hoppas att herr öfwersten icke desto mindre skall hafwa mig i wänligt minne. — Att jag fall hafwa major Frohn i minne, derföre har han sjelf dragit försorg .. men jag skall ej minnas honom annorlunda, än som en god resfamrat, hwilken genom fina angenäma samtal och sitt förekommande sätt har kommit mig att glömma