— Det allrabästa, som kunde inträffa fortfor Trenck, förutsatt att han icke återkommer i morgon. — Jga tror honom ej wara en sådan narr! gens mälte de Delne. — Det skulle likwäl kunna hända, inföll Trenck. Bet ni hwad, de Dolne, gif ännu i afton nödiga orber, att, om major Hon Frohn åter wisar sig i granne skapet of mitt hbörgqmwarter, han då genast arresteras. — Som ni befaller, öfwerste, swarade baron de Dolne och gick genast för att utsöra denna befallning. Öfwersten blef wäckt tidigt följande morgonen. Han for upp ur rystra, swära drömmar och stirrade hemsk och dyster med halsöppna ögon på betjenten, som stod framför honom. — Hwad är fräga om, Ferenz .... hwarföre wäcker du mig? fade han och for med handen öfwer pannan, inom hwilken en dof smärta kändes. — Det står en ordonnans här utanföre med en beskickrina, och han yrkar att genast blifwa införd. Jag sände honom först till öfwerstelöjtnant de Dolne och öfwerstelöjtnanten befallte mig att genast wäcka herr öfwersten. — För in ordonnansen, befallte Trenck. Det war Franz, qwartermästaren wid husarerne, fom i nästa ögenblick inträdre uti sängkammaren, och i stel, militärisk hållning blef stående wid dörren. — Jfrån major von Frohn, sare Trend, föga angenämt öfwerraskad af den blåa husaruniformen, ... hwad will han? — Major von Frohn låter anmäla hos herr öfwersten, att han är resfärdig och wäntar herr öfwersten. Han har tagit en båt, för att funna göra resan hastigare och beqwämare än till häst och anhäl