förslappat detta animaliska lifs elafticitet, lefnadsfriskhet och naturliga lynne, eller med hunger och tuktan twingat det till några eländiga konststycken. Hwil: ten orolig spännande känsla mid hwarje nytt ljud, hwarje ny företeelse! Mu hörs på afstånd ljudet af steg, än hörs bart, trampande på den steniga marken, än fatta vibrerande i det spända örat, medan de skrida öfwer den mjuka grägs wallen — hwad kan det wara? — Ar tet en smärt antilop, en klumpig ele-, fant, ett wildswin, en ilsken rinoceros, eu gnu, en giraff, en schakal, eller ett lejon, — hwilketdera är det? Hwarje sinne, hwarje atom i ens kropp lyssnar, häpnar, ser med skärpta blickar. Och när då några af dessa wildmarkens hög: I djur mötas, och elefanten kämpar med: noshörningen, lejonet med tigern eller twenne lejonhanar strida på lif och död om en älskarinna! Huru de lura och smyga och öfwerlista, huru de fly och I förfölja, huru de älffa och hata — allt i ten mest fruktanswärda kraft och omerelbarhet. lan kan på en enda sådan natt lära mera naturalhistoria, än ge: nom årslånga wandringar, forskningar och studier på ljusa dagen. Långt, långt bort i fjerran från mens ; niskors boningar, midt bland de wilda djurens hemwist, bland klyftor, berg och ralar, der oribi spelar, der bufflar, gnus, gazeller och hjortar beta, der elg och fu dor ostörda wälja sitt läger, genom bet af milda winrankor öfmermurna ffog8brynet, der elefanten i lugn och ro söker fin föda och flodhästen utan fruktan pla: skar i badet, der noshörningen af Hhjertans luft tumlar fig och den wilda Å8nan njuter af fin nattdryck — öfver den bruna farrn, der springbockens stämma klagande bräker och den rädda qwaggans gälla gnägguing wid källans rand helsar morgonens ankomst, der 3ebrahjordarne ystert skaka fina manar och med wilda hofwar dundra framåt öfwer ren ändlösa slätten, der den snabba ftruts sen, hög som en ryttare, spränger framåt för att söla ständigt nytt hem på hun: dra mils afstånd, der wildswinet uppe plöjer jorden, hyenan skrattar, lejonet ryter och tigern smyger fram — bort öswer den bruna karrn, med sin uttorfade, uppslammade bädd wilja mi mans tra, långt bort från menniskors bo ningar. Med dessa ord, wärdiga en älkta mild: marksskald, slutar Andersson fin förtjur sta bestrifning af den månbelysta, afri: tansta natten. Han stod i skydd och stugga af en myrstack, tilldess trädens knakande och buskarnes prassel åter uppwäcker jä aarens passion. Det war ett kussin elefanter, hwilkas gråaktiga gestalter nu började framskymta på afstånd. Det war unga hanar, hwilka dock genast wädrade ren gömde skytten, och sedan de ett ögon blick uppsupit luften, skyndsamt drogo sig tillbaka. Kort derefter wisade sig en trupp fullwuxna elefanthanar, fom mat: scherade fram till wattnet med lugna, afmätta försigtiga steg. Jag skyndade mig i förwäg för dem. Just som den förfte af dem strök näsan alldeles förbi mig, skickade jag honom en fäkert rittad lula. Han utstötte ett swagt skri och flydde med widt utspända öron och högt upplyftad snabel. En af bang följeslagare flydde i mot: fatt riftning, få att jag fom emellan dem båda. Då nu äfwen twenne andra framlommo, försigtiat och betänksamt, som om de kände lukten af mig, ansåg jag ide min ställning få alldeles säker. Emellertid sköt jag, då en af dem erbjöd ett alltför mycket förledande sigte, för att jag ffulle afhålla mig derifrån. Jag träffade honom, och en ny fula fällde honom till marten, sedan han sprungit A . 26 —