Norrländska Korrespondenten – 26 februari 1862, sida 3

oo (9 77IUT 1( 2 1. TtfIi(t , hwarwid werket stannade och armen illa stadades, fenorna afsletos och stora köttstycken bortrycktes af tuggarne. Armen blef lyckligtwis ej afbruten, men den arme gossen fick i öfwer en half timmes tid sitta fasttlämd innan hjelp ankom. Scener ur Afrikas skogar och wilda marker. Den bekante resanden, Wermlännins gen C. J. Anderson, som redan förut gifwit en mängd lifliga skildringar af sina resor och äfwentyr i Sydafrika, wid siön Nagami o. s. w. har i ett nytt arbete, Olfavangofloden, lemnat en beskrifning på fin fednaste resa, som iftnnerhet innehåller en mängd i hög grad intressanta jagtäfwentyr. Han framträngde från Kap genom det westra Damaralandet längre än förut någon annan före honom, åtminstone i de ännu kända trakterna i det inre Afrita, och wisade fis isynnerhet såsom en vits tig Nimrod mot elefanter. De öfriga af dessa trakters wilddjur jagade han mera fällan och besegrade dem alltid, trots de mest hotande faror, lika fom öfwerhufwud taget den civiliserade mens niskan nästan alltid genom sin andliga öfwerlägsenhet blir den segrande i ftriden mot wildhetens och barbariets ofta tusenfaldigt större fysiska styrka. Så slogo han och tolf andra bildade män under wägen en skara af sexhundrade wildar på flykten och dödade en mängd af dem. Mienniskan är endast en swag warelse i pessa skogar och ödemarker, om hon är rädd och ide förstår att i rätta ögonblicket begagna fina wapen; men hwad hon i motsatt fall förmår, har Ander fon wisat, då han mer än en gång ans gripit hela ffaror af elefanter, då de med framräckta snablar och segellitt utspända öron ursinnigt trumpetade kring honom till höger och wenster. Det första elefantäfwentyret upplefde han i en präktit wildmark i närheten af Omarurufloden, fom hwimlade af girafz fer, zebror, gnus, m. fl. Spåren följdes till dess djuren upphunnos och utan särdeles äfwentyr dödades. Följande morgon gjorde sig wår hjelte ett godt mål på en stelt elefantbit med wmildhonung. Det mejt upplyftande skådespel, fom en jägare någonsin fan få upplefiva, säger Anderson, hade jag kort derefter tillfälle att få njuta, under en af dessa herrliga månskensnätter, hwilka med sitt magiska skimmer belysa djurens wilda naturlif; hwilken hemlighetsfull, hela nervsystemet spännande känsla är det icke, att midt i natten, midt i ven hemita, plötsligt lifligwordna wildmarken, ebemärkt få wara wittne till en dylik af menniskor orörd naturs wilda inwånares rörelser, wanor och böjelser. Nar