Norrländska Korrespondenten – 26 februari 1862, sida 3

dane medel i rörelse, inföll öfwersten, för att förmå Trenck att komma till Wien, med eller mot sin wilja, så betyder det just icke serdeles godt för honom. De Dolne nickade bifall. — Det är ganska möjligt, fade han. Hela ffocfen af dumma och odugliga karlar, fom ni tid efter annan fört bort, rasar emot er och den ene af dem hittar på ett, den andre ett annat, för att lasta er. Kriget är slut, man behöfwer ide Trenck eller hans pandurer mera. Sakförare emot eder har man lätt att finna. Jag har alltid gifwit eder det rådet, att ni ide borde taga räkenskapsföringen få lätt. Niunderskrifwer allt hwad man ligger framför eder, utan att läsa det, och kastar sedan hela smörjan för ffrifwarens fötter — det är ett elakt sällskap, de der penufäktarne! — Derföre skola de ej röra wid min hals, likfom jag ej heller will röra wid deras, skret Trend uppfarande. Jag wänder med hela min trupp åter till Slavonien, och wi skola wäl fe, hwem fom derborta wågar föga någonting till of, ni skall redan i afton göra upp wår marcheroute och taga kortaste wägen genom Steyermark och Jllyrien ... — Ni ämnar således icke begifwa er till Wien? — Det skall jag wäl akta mig för! — Men ett hedersord, öfwerste, fom den der majoren från Wien bär på fickan ..? — Behöfwer jag derföre icke bryta, ropade öfwersten skrattande. Tror ni Trenck är så dum, att han låter fånga sig? Han har mitt hedersord, att jag skall följa honom till Wien.. följa houom — förstår ni — jag behöfwer nu blott ställa få till, att han icke reser! (Forts.)