oss att afstå ifrån all personlia inblandning i saken, och få hittar man på dylika diplomatiska undanflykter, för att med likgiltighet åse huru man lägger snaran om halsen på en ärlig foldat, fom tror fig hafwa redligt fullgjort fin skyldighet. -Jag kan icke förstå, genmälte Frohn, huru herr öfwersten kan finna saken så betänklig — jag skulle i ert ställe genast skynda till Wien och låta mina owänner blygas. — Det skall jaa nog akta mig för, utropade Trenck, en redlig krigsbuss är icke wuxen sådant pack, och om jag äfwen wore det, så har jag alls ingen lust att som riddaren S:t Göran besegra hofkrigsrådets drake med sina gåspennor och sitt swarta bläckgift. Må de lumpna warelserna, som uppreta min kejsarinna emot mig, Dö af det gift de sjelfwa beredt. — Jag stannar der jag är — wi skola wäl fe, om de wåga företaga sig något offentligt emot Trend, ret enda kloka hHufwudet, fom österrikiska huset eger bland fina soldater; ty herr kamraten fan tro mig, då jag båftår, att alla, ifrån den stormodige hertigen af Lothringen till den wise Vanden, fom jag hare fom löjtnant wid min korps, men för hans odugliahets skull skickade för f-n i wåld, äro dumhufvuren allihop! — Ni will alltså ide följa med mig till Wien? — Nej! fortsatte Trend, tömmande sitt glas. — Men om jag lyckas erhålla ert hedersord? frågade Frohn, i vet han äfwen tömde fitt glas och, när Trend åter fyllde både glasen, droppade på nytt litet af fitt elixir i dem. — Mitt hedersord skall kamraten icke erhålla, fortsatte Trenck, i sin upphetsade sinnesstämning åter störtande hela winglaset i sig. — Men, inföll Frohn, om jag kunde få det, så skulle ni wisa, att konung Joseph har rätt och att detta ord är heligt för er. — Derpå behöfwer kamraten icke twifla, brum made Trenck, eller också måste jag lösa det med min klinga! — NÅ wäl, min herr öfwerste von der Trend, så äro wi då säkerligen båda i morgon bittida på wäg till Wien, swarade Frohn. — Hur skall jag förstå det? Hwad betyder det? Att herr öfwersten skall gifwa mig sitt ord. Dårskaper. Jnnan en fjerdedels timma gått till ända. — Hwad ? Att jag skall följa majoren till Vien? Jag skall wäl få f-n heller! — Will ni höra mina skäl? — Larifari — herr kamraten har hört mitt swar på hans diplomatiska framställningar, nu är det nog pladdradt om den saken .... hwad jag sagt fan han till puntt och pricka berätta i Wien, det swär jag på — och nu tan han lägga fig på sitt öra, det är på tiden att gå till sängs. — Jcke ännu, jag har ett par ord till att säga herr öfwersten innan wi komma till slutet. — Jag tyder jag har hört tillräckligt med non: sens, inföll Trend, hwar har kamraten ännu på hjertat?, — Öfwerste von der Trenck, återtog Frohn, i det han allwarliat och nästan hotande blickade in uti den högwärxte mannens gnistrande ögon och på hans wilda af wrede och win blossande ansigte; öfwerste von der Trenck, jag wet ganska wäl, att ni frågar ganska litet efter ert lif; ni har hundrade gånger blottställt det på ärans fält; den fom med trehundrade män stormat fästningen Budveis och twingat