Norrländska Korrespondenten – 22 februari 1862, sida 2

— Kejsarinnan är ett oförståndiat qwinnobeläte! skrek Trond, ursinnig af wrede, hofpacket och pennfäktarne i Wien äro mina fiender .... — Herr öfwersten behagade påminna fig, att han i min närwaro icke bör tala få om kejsarinnan, hwilken Gud täckes nådigt beskydda. — Zag ger henne f-u, fortfor den wredgade pans duröfwersten, liksom hela Wienerföljet, som will söka sal mot mig blott derföre att jag ide har lust att låta bruka mia fom en swamp, hwilken suger sig full både hos wän och fiende och sedan låter efter behag krama ur fig .. . der ligger pultroneri i pepparen skall han weta, min sluge herr kamrat, som läter bruka sig i en såran beskickning till Trend! — ja, derpå går det ut — de weta, dessa pennfuskare i Wien, att Trenck med swett och halsbrytande möda förtjenat sig ett par groschen för egen räkning .... — Men, inföll Frohn, hwars läppar krusades af ett lätt leende, när han märkte hur fast afmenttrarens tankegång hängde wid hand guld — men der om är ju ide frågan, utan blott en öppen frisägelse från saler, fom för eder egen ärad skull ide böra blifwa obeswarade. — Konungen har ju sjelf sagt mig det, och jag upprepar inför er, att han uttrydligen uppdragit mig att försäkra ev om sitt beskydd. — Beskydd, ja — jag känner det der alltför wäl — har man en gång låtit skrifwaresjälarne komma så långt, att de kunna droppa sitt gift i protokollerna, då är en ärlig man helt och hållet fölorad, då hjelper ide ens konung Josephs beskyrd. Påminner man monarken derom, så heter det: wi kunde icke förutse att undersökningen skulle taga en sådan wändning: sådana omständigheter hafwa inträffat, som twungit