Norrländska Korrespondenten – 22 februari 1862, sida 2

Gud eller djefwulen och fom ide håller något heligt hwarken i himmelen eller på jorden; konungen före swarade herr öfwersten och lät slutligen kalla mig samt yttrade sig ungefär med följande ord: Frohn, han skall genast sätta fig till häst och rida till öfwer: ste von der Trend; han skall säga honom, att jag satt mitt ord i pant på, att öfwersten lift hwarje god soldat skall hålla sitt hedersord heliat; han skall taga öfwerstens löfte, att komma till Wien, för att inför kejsarinnan swara på alla de tillwitelser en mängd personer, fom förstått winna hennes gehör, gjort honom. Öfwerste von der Trenck kan räkna på mitt beskydd här i Wien; ty jag twiflar icke på att han lätt fall rättfärdiga fig för alla de beffyllningar man gör honom. Panduröfwersten hade med största öfwerraskning betraktat majoren, som med mycket lugn framförde detta tal, och hang ögon flammade af den häftigaste wrede — Wid djefwulen, utropade han, det är en skön litania, som herr kamraten uppstämmer för mia. Och till allt detta skall Trenck ödmjukt säga Amen? Alltså har fru ke jsarinnan, för hwilken jag hundra gånger wågat mitt lif, låtit prester och gamla käringar för: tala mig? Oh nu, när kriget är slut, under hwiltet Trend gjort under, nu, när man ide mera behöfwer honom, ffall han ftå till rätta för fina bedrifter! Död och helwete! herr famrat, jag hade wäntat mig en fältmarskalksfullmakt, men ett sådant budskap hade jag aldrig kunnat föreställa mig! — Jag förmodar, att det måste wara kärt för herr öfwersten, inföll Frohn, att man mill gifwa hos nom tillfälle att aftwå fig de förklenande omdömen, som man welat ingifwa kejsarinnan!