Norrländska Korrespondenten – 19 februari 1862, sida 1

dersson i Tarsta, uppgaf Per Gustaf Persson: Att för honom och den aflidna wore till äktenskap lyst uti Kumla kyrka första gången sistlidne Söndag. De hade be sökt sist hållna marknad i Örebro för att köpa få kallad begåfning, hwarefter de åtföljt hwarandra, först till hennes föräldrar, fördelsmannen Lars Jansson och hans hustru i Norra Sanna, och derefter till Tarsta, hwarest hon wistats sedan den 23 sistlidne Januari. I Torsdags klockan mellan 2 och 3 på efter: middagen hate de unga tu utan annat sällskap innewarit uti det rum, der olyd8händelsen timade, under det att en gosse, Adolf Jansson, uppehållit sig uti det derintill belägna köket. P. G. Persson, som warit okunnig om, att hand i rum met befintliga bössa warit laddad, hade då påsatt en knallhatt för att afskjuta den, men tessförinnan tillsport Klara Larsdotter, om hon i sådant fall blefwe rädd, hwilken fråga hon med nej befivar rat. Han hade då trydt af med ren olyckliga följd, att Klara Larsdotter ögon blickligen efter skottets aflossande fallit till golfwet och utan att gifwa något ljud ifrån sia, men sträckande wenstra banden emot Per Gustaf Persson, inom högst jem minuter aflidit. Gossen Adolf Jansson uppgaf, att han, som warit ute i köket, med anledning af den starka knallen samt Per Gustaf Perds sons uppgifna jemmerrop sprungit in i rummet, ver han funnit Klara Larsdotter liagande på golfwet, blodig, samt Ber Gustaf Persson bredwid henne, upps gifwande jemmerskri. Han hade vå ffyndat in utt ett närbeläget hus för att om händelsen underrätta Per Gustaf Perssons fader och öfriga ssägtingar. Wid besigtning å den döra roppen befanns, att största delen af skottet tväf: fat wenstra sidan af halsen, nära intill käkbenet och örsnibben samt utagått näs stan midt emot på andra sidan, med undantag af ett och annat hagel, fom träffat mer eller mindre långt derifrån. För öfrigt syntes ide annat tecken till yttre wåld. De tillstädeswarande försäkrade, att Per Gustaf Persson och Klara Larddotter alltid lefwat i godt förhållande till hwarandra, hwadan ban ide gerna fon anses hafwa med wett och wilja ffju tit sin trolofwade. Upsala. Fiskaren Lars Larsson under Finstaholm i Häggeby socken, fom Thors dagen den 30 sistl. Januari inreste till Upfala för uppköp af åtskilliaa förnö denheter, hemwäntades förgäfwes dagen derefter. På Lördagen den 1:e dennes hemkom den häst han begaanat, men utan husbonde och åfron. Man tog då för gifwet att någon olycka inträffat, hwarföre folk utsändes för Lars Larssons uppsökande. Efter mycket letande och följande hästens spår så aodt man kunde, påträffade man den olycklige på Sko sockens skoa, liagande i släran med hästtäcket på sig — och död. Men tar för gifwet att han under natten kört willse på sjön och, uppkommen i skogen, beslutat att rer afwakta morgonen, bmars före han spänt ifrån hästen, bundit honom wit ett träd och nedlagt sig sjelf i släran. Grimman, hwarmed hästen warit bunden, fans qwarsittande på trädet