—: e0j25).kZ 777222 Kojornas mysterier. Det går en svart-alf slundiot ikring jorden, En skepnad, mörk och dyster som dess namn. — Ty varr! år han ej framling har i Norden, Och ve den som blir sluten i hans famn. — Der fryser hjertat, — lifvet blir en börda Och lesnadslust och kraft och mod la slut; Och hoppet blott att doden allt skall skörda År det som då ger kraft att harda ut. Hvem är det? frågar du. Jo, det år: Nöden. Säg, bafvar ej dm själ vid namnet blott! Han griper in med makt i mångas öden Och leder dem till — laster och till brott; Ban år en fiende till dygd och heder, — Mot dess utöjvare han yrymmast är, Och öfverallt, der han sig rum bereder, Han lidanden och sorger med sig bär. —— — — —— Bäst trisvev han uti den ringes koja Och uti dagakarlens låga bo Dem smider han uti sin hårda boja, Och unnar dem ej glädje eller ro; Hur arbetsamt de också soka strafva, Han med sin jernhand dock dem trycker ned, Och bördor, alltför tunga att borthäfva, Belastar han de trötta skuldror med. Det är en vinterdag — och blåsten hviner Och uti ringdans vildt yr snön omkring, Och vältrar ned som isiga laviner, Och höljer i sin svepduk in allting; j Hu, det är kallt! — der ligger ju en hydda; Kom gå vi in och värma upp oss der. ; Ej binterdragten nu forslår att skydda; — Kanske att vi en brasa finna här! Gud, hvilken syn! Säg har du mod att stanna Uch se den bild som möter blicken här? — i En man — ej gammal än med fårad panna Och hålig blick och vissnad kind står der. — Han ser på dig, liksom han ville fråga Om hit du kom att hanle åt hans lott, Och måltet af hans sorgekalk an råga i Liksom om han lillracklyt ån ej fått. I Du ser dig kring: uppå en halmbudd ligger En ajtärd qvinna, qvidande och svag; Hon talar ej — men se hur blicken tigger Att du skall bistå — ack, blott för i dag! pa morgondagen vågar hon ej tänka, Kanske skall doden nenne frigjort då — Men nu! — nu har kon ej ens bröd att skanka Åt sina hungrande och nakna små Det är en bitter tankel — Det ar Nöden, Den bleka Noden, som har sköflat allt, Som kommer henne knola att ej döden Ånnu gett henne rum — ett mindre kallt Än nu hon har, der på insjunkna kinden De salta tårar rinna strida ner, Och genom spruckna rutan nordanvinden Framlviner, och en solglimt ej hon ser. Du såg en bild blott — ack, men tusen finnas Som aro mörkare än den andal — Vill du se fler, så kan din önskan vinnas Om du i lyddorna blott in vill gå! Val ej i alla, men i många gaslar Ven svarta alfen som en grum tyrann, Och som en afgrundsande jemt han frestar Till synd den arme: oftast lyder han. Det är dig nog! — hvad kände val ditt hjerta Då i ett dystert nödens hem du stod — Säg, rysle det ej utaf sorg och smärta, Såg, isades af fasa ej ditt blod; —