Ur det inre af dagens historia. Man har en allmän wederwilja mot att komma i tidningarne, och deri kan man ha rätt; men då dessa så ofta och nästan endast omtala däliga handlingar, anser sig Arbetaren, då den kan det, böra omtala ett par ädla drag — utan att utsätta något namn eller hänwisa till nägon ort, emedan de, som dessa ord äsyfta, handlat så, icke för att lysa, utan för att känna den inre tillfredsställelse, som alltid åtföljer en god handling; men en dylik tillhör dock offentligbeten — foltet må ändå weta att, okända bland mage fan finnas män, fom utan prål göra det goda och förglömmag. Det är, besynnerligt nog, twå balanghistorier, wi hafwa att komma med. En insändare skrifwer sålunda: Som wi weta, har såwäl kung Oskar fom Karl den Femtonde wisat fammetsågrann urskiljning wid tillsättandet af landshöfdingeposter, som förut, gudnås! ansågos endast som sinekurer eller en sorts förwisninasorter för rangpersoner, fom ej buade till något bättre. Följden af detta olyckliga system blef naturligt wis, att folket nära nog förlorade tra: ditionen om landshöfdingar, fom gjort mera än representerat, och slutligen icke wisste, om dylika platser ens woro bes höfliga, vå embetet ändä skötte allt och answarade för allt. Sevan andra ffäl till dylika utnämningar gjort fig gällande, har man funnit, att en kraftfull och duglig landshöf