rer; ty dessa gynnare woro nu herrar i deras kloster och, hwad än wärre mar, deras winkällrar ... Den swarta kaftanen flydde för den röda kappan, lik fom dufwan för höften. Uti den ett bössskott från klostret belägna töpinsgen Engelhardzell war en stark trupp af Trends pandurer inqwarterad. På fjerde dagen efter sin afresa ifrån Wien anlände major von Frohn, straxt efter middagen till denna ort. Han begärte hos stadens styrelse qmwars ter för sitt folk, och styrelsen stirrade rädlös och nedslagen på den marcheroute, som Frohn framlade för den ärlige österrikaren. — Det är alldeles omöjligt, sade förmannen — alla husen äro upptagna af kroater. — Än klostret då? — Klostret .... der bo ju öfwersten sjelf! — Gör ingenting, gif mig en anwisning på ins qwarterina i klostret. — Men jag sade ju nådig herrn att öfwerste von der Trenck bor der, han skall säkert icke släppa in er, och mitt hufwud torde löpa fara derwid .... — Srrif ni blott anwisninaen — för utgången swarar jag, sare Frohn i befallande ton; intet hår skall krökas på ert huswud — men skynda, mina fars lar äro hungriga och mina hästar trötta! Förmannen betraktade majoren med misstrogen blick; genom sitt oroliga och skygga wäsen röjde han huru föga angenämt det föll sig, att wara embetsman på ett ställe der Trenck låg i qwarter; men när Frohn nu gjorde min af att sjelf gå fram till förmannens embetsbordför att uppsöka en blankett till ingmwarteringssedeln, fogade den stackars mannen fig i fitt öde och utlemnade slutligen det papper, fom på ett få befallande fött affordrades honom; det skedde dock med ett utseende, fom om det i sjelfwa werket wore honom likgiltint om han en dag förr eller fednare ffulle blifwa nerhuggen af sina förskräckliga gäster, eller kastad i Donau eller på nägot annat rysligt sätt straffad för sin gränslösa djerfhet. Majoren red nu med sin lilla eskort till klostret, framför hwilket twä saracenter med breda swärd höls lo wakt. En trupp af dessa wanryktade män, som med fina besynnerliga, till hälften turkiska drägter oh war pen, liknade wilda hedningar, fanns lägrad omkring en stor eld, hwilken war upptänd på den fria platsen framför klostret; de hade utbredt fina kappor på mars ken och lagt fig på dem; förnämsta platsen, en bänk, som stod på ena sidan om elden, hade de öfwerlätit åt ett stort winfat, wid hwilket en ung trumslagarpojke skötte tappen. Frohn uppdrog åt qwartermästaren att uppsöka den wördige pater källarmästaren eller klosterfogren, på det att han skulle skaffa rum ät folk och hästar; sielf kastade han tyalarne till en af sina husarer, steg af hästen och begaf fia till det inre af klostret genom en port, fom, twärt emot klosterreglorna, i dag stod på mid gafwel. I en af gångarne till höger, hwars eft en trappa af röd Salzburgermarmor förde upp till abbotens wåning, mötte han en kroat, fom han befallde att föra honom till öfwersten. — Hwad will ni öfwersten? — öfwersten har ide tid — har att göra, gansta mycket att göra! — Följ mig blott till honom, min gosse, jag kommer ifrån kejsarinnan! — Betyder ingenting, fade kroaten med en axel