Norrländska Korrespondenten – 12 februari 1862, sida 2

2— T ————— är min sak — det kommer blott derpå an, om jag har en karl bredwid mig, på hwilken jag kan lita, få? som på mig sjelf. Jag har utsett dig dertill. Jag fordrar intet mycken slughet af dig, blott lydnad, hwad helst må hända. Hwad jag befaller dig, det skall du utföra, äfwen om man hotar att spetsa dig och steka dig wid sakta eld. Ja, du måste lyda, om det i fjelfs wa werket skulle befallas dig, Franz, att draga din pistol och jaga en fula genom hufwudet på mig. Kan jag räkna derpå, Franz? Skall du blindt göra hwad jag befaller dig, och wara obeweklig fom döden? Ber tänk dig wäl, du fan werkligen derigenom komma i mindre behagliga förhållanden, och om du förskräckes och bäfwar tillbaka för äran, att wid denna björnjagt wara min adjutant, få är Jvenan, fom rider bafom of, en man, fom jag fan anwända och jag will tills falla honom ... — Herr major, låt Jvenan ward i fred, inföll Franz med rynkad panna och ett uttryck af djerf be slutsamhet, jag är beredd på allt och ni fan lita på mig! — Wäl sagdt, och jag lofwar, att, om jag blir nöjd med dig, hwilket jag Hoppas, du inom åtta dar gar sedan wi aflemnat Trend skall hafwa din officers: fullmakt i fickan. Öfwer Franzes anletsdrag flög en glad rodnad. Han teg en stund. Derpå fade han: — Sm det är någon fom fan bringa fafen till rätta, få är det helt säkert major von Frohn; en an nan skulle ide gå i land dermed; jag tror wisst ide, att herr von der Trend är ffottfri och ofårbar, får fom många dumma menniffor påftå, men en farlig ffurf är han lifmäl . oc. SS An ör om tapper krigare, swarade Frohn,