ingen. Men mom fort war alt en alt: hög och de båda sjuta syntes ide mera till på jorden. Deras asfa war blan: dad med det nedbrända huset. Ljunge fann man sofwande under trä det. Man häckte honom och berättade hwad fom händt; han begaf sig till sitt fattiga hem och kände sig nu fattigare och uslare än någonsin. Men med end förändrade fig menniskohjelpen. Alla de fom i dag wisat honom ifrån fig, då de tunnat gagna, de fjeskade nu åstad, för att, inför allas ögon wisa prof pi sitt deltagande. Den rite Rappold hade i fitt eleganta ctipage åkt ut till brandstället, och han till: bjöd sin vagn, för att föra Ljunge till staden. Den wresige doktorn mar litaleres ibland åskfädarne och de friwillige hjelparne; han satte sig oombedd upp i wagnen, wid sidan af Ljunge, som nu blef förd till Rappolds hus, der han fick hwila på en bädd få fin och mjuk, att han aldrig tänkt fig dess möjlighet; ftadens rikaste folk besötte honom och erbjödo sina kassor; det blef på modet att fe till honom i hans betymmer; Jap pold sjelf tecknade fig straxt på en fubstriptionslista till understöd för Ljunge; doktorn mar der hwarenda dag; apothekaren bragte sjelf medicinen; Klein fom och erbjöd honom tredit på hwad han önskade; kamrern gladde sig åt att han gjort hand betantskap och erbjöd fin bor: gen om få behöfdes. Alla öfriga, fom han förut besött och hos hwilta han rönt ett hardt och owänligt bemötande, woro nu inställsamma och mwifadre fig delta: gande. Kortligen, från alla håll uppenbarades nu en sådan ifwer och få många : bewis på mennistokärlet, att det hela slulle warit i hög grad upplyftande, om ide allt tommit försent. Derföre war också werkningen af all denna sent ine träffade menniskohjelp af ringa eller inz. gen werkan på Ljunges själ. Stum, med omtöcknad blick skådande in i denna besynnerliga werld, nu få tärletsfull, nyss så kärlekslös, war han stilla, rörde jig ice, tackade ide och gladde fig icke. Så som menniskorna förut hade stått marmorkalla och orörliga, då han med ögats warmaste bön och med uttröttade fjät si tnef från den ena till den andra, få blef han nu, då bladet wändt fia, lilgiltig och känslolös, han kunde! hwarken le eller gråta, hwarlen glädja sig eller tacka. Det gifwes qwalfulla stunder i fattig I folts lif, hwilta synligt aftrycka fina spår i ansigtet eller i det yttre i allmänhet, men hwilka den lyckliga werlden ilar jörbi fom något likgiltigt, och ändå äro de lika förtjenta af hjelp och deltagande som många af de olyckshändelser, hwilla, när de uppstå, senteras och behjertas af alla. Derföre, käre läsare, när du ser en dyster, stilla, berjande blick, när bleka läppar förstummas wit din närwaro, när det ljudlösa bekymrets infallna tixer lomma för din åsyn och den sjuka ålderdomens wacklande fot skrider förbi dig, war då ide döf eller blind för hwad du bör eller fer. Twärtom, stanna och betrakta dessa spår något närmare. MÅ: bända fer du för tia en ssäl, fom håller på att brista af en smärta, som ide fan uttalas, och tänt då, om en delta-i gante bjelp i det ögonblicket fan giswa! dia tillfälle till att bereda en fläkt af! himmelsk lyda både i vin medmenniskas lif och i ditt eget hjerta! Men dröj icke, ty måhända en ftund derefter är det försent, och tu blir då aldrig mer i tillfälle att skapa en himmel på jorden. . n i Rönnträdet. Likasom vi åt trädplanteringen i allmänket egna allt för ringa uppmärk