)tdende, rot ut dredstyggade Hatt osibor ögonen och wille efter något dröjsmål ba sagt: AÄr inte hr Klein hemma!? rå hustrun förekom honom och fare: Ni will wisst tala med min man, men det är ledsamt, att han inte är hemma: Mi: får komma igen en annan gång Ljunge sade intet, utan hufwudet sjönk åter ned mot bröstet, han stödde sig med båta händerna på fin käpp och gick mir: dare. i På gatan sutto några barn, fom åto stora hwetekakor. Ljunge stadnade och ; frågade tem, hwar grosshandlare Raps: pold bodde. — Barnen sågo förwånade undrade öfwer, att der kunde finnas nå gon menniska, fom ide wisste hwar Rap: pold bodde, han fom war den ritaste man i hela staden. Ljunge hade också gjort denna fråga, för att några ögonblick betratta barnens, stora hwetebröd. Han gick derpå nedåt gatan. Utanför huset stod ett magnifikt efipage, hwari hr Rappolds hustru och en annan ram nyss hade stigit upp, dh Jap: pold stod ännu på fin trappa. Ljunge! närmare sig honom och framställde i korthet fin nöd, men med det hån, fom anstår den, hwilten mäter menniffomärdet efter kläderna, swarade han Ljunge högst föraltligt ech nedslående, och steg upp i ekipaget, samt under rått skämt for han åstad med sina nobla tänkesätt. Nu hade den stackars Ljunge icke flera menniskor att wända sig till. Hans lilla hus, hans trädgård, hans ko —allt war pantsatt; i 8 månader hade hans hustru och barn legat sjuke — sjelf war han oförmögen till arbete, och sorg och bes kymmer hade medtagit de sista af hang trafter. — Han tänkte på, om någon menniska skulle finnas, fom möjligen wille hjelpa honom, Om någon hade gifwit att på honom, skulle det warit en bjertffafande syn att fe den ångest och förtwiflan, fom woro preglade i hans an: sigte, då han nu tänkte på, att det led till aftonen, och att hans hustru och barn wäntade honom med hopp om lindring i deras nöd. Han gick nu till kamrer Holger, men han hade kalas och bad Ljunge, att han wille lomma igen en annan dags; han aick till lassör Eandner, denne sföt rökmössan upp och ned och smilade förundrad öfwer att Ljunge wille besöfa honom, tå de alvrig hasft några affärer ihop, och då Sandner wisste, att Ljunge aldrig tunnat göra honom en tjenst igen; få aid det öfwerallt hwart han wille wända sig. Ljunge hade nu ingen annan utwäg, än att begifwa sig mot sitt hem, hung: rig, trött, utan att ega det rinaaste med sig till de fina. Sorgen brast nu ut i tårar, och han arät så innerligt, sä lit. tert, fom någonsin någon dödlig ännu gjulit tårar i pröfningens stunder. ö Junan ban aid till sitt hem, fom låg en fjerdedels timmas wäg utom staden, wille han försöka att flappa på något. menskligt hjerta hos tem, fom bodde utans: för staden, och han toa wägen åt en näve I liggande by. Men krafterna öfwergåfwo bonom; han kunde icke hålla ut, han satte sig i en grop under ett träd och snart föll han i sömn. fom åtminstone för nå: gra ögonblick fom honom att glömma de tärande sorgerna. Oh i vet fattiga hemmet — der läg hustrun och räknade timmarna och mi nuterna och wäntade på fin man, fom hon hoppades skulle hafwa med fig nås got läfemedel, fom kunde lindra hennes sjukdom; der låg dottren, en tolfårig wacfer, fin flida, fom be höjde en styrkande soppa, för att få krafter igen. Båda lågo de tysta, ingen märkte hwad de tänkte — blott himlens Gud hörde, hwad de i sina hjertan bådo om, endast han hörde, hur innerligt de hwar för sig bådo om förlossning. En timma senare war hela staden på FÅonon (CInon kara YNMf;IRnÅ fryaovt tarm l på honom och petade neråt gatan. Å ————— ———e — ——— X.k7—77 Gnbw;.r-—