Norrländska Korrespondenten – 8 februari 1862, sida 2

Mod och försigtighet. Missöden, brist, swårigheter och oföre rätter förbittra ej fällan wårt lif. Öfwa dig då tidigt i tålamod och förskaffa dig sinnesstyrka, på det du med frimodighet må kunna gå dina öden till mötes! Som kamelen i ödemarken uthärdar arbete, hetta, hunger och törst, men ej förs smäktar, få besegrar hjeltemodets ftånds aktiga dygd alla faror och betryck. Den äble nedtryckes ej af lyckans oförrätter. Hans höga ssäl fan ide öfwerwinnas. Hans fällhet beror ide af hennes smicker — ej heller förskräcker Hos nom hennes bitterhet. Han är orygglig, han är som klippan orörlig för wågornas swall. Han uppreser sitt hufwud, lif det be fästade tornet på bergspetsen: fruktlöst nedfalla olyckans pilar wid dess fot. J farans ögonblick uppehålles Han af sitt mod. Segrande är hans ftåndaktighet, och öppet och fritt uttalar han sitt ord. Som ten tappre stridsmannen går han mot lifwets swårigheter, och han återkommer med segerkransen. Hans stilla sinne förmildrar olyckans bitterhet, och den manliga ståndaktigheten öfwerwinner lidandet ... Men den feges swaga själ öfmerhöljes med wanära. Besegrad af fin andes fattigdom, nedstiger han till låghet, ädrager sig skam genom weklig eftergifwenhet. Som röret skakas af wädrets minsta fläkt, så förskräcker honom blotta skenet