Norrländska Korrespondenten – 5 februari 1862, sida 2

och general Löwenwalde — de åro båda fiender till panduren Trenk och jag fruktar.... — Hwad fruktar min son? — Att öfwerste Trencks största förbrytelser bestå i deras ögon deruti, att han wunnit millioner i hyte utan att tillåta herr hofkrigsrådets penna att afstrifwa den ringaste procent deraf för fin egen rät: ning ... — Mirn son, förtala icke inför mig de män, som göra fin pligt; och om det äfwen nu skulle wara ans norlunda — wi äro ju alla menniskor — så är det dock min pligt att med all stränghet undersöka saken. Om min herr sons skyddsling fan twå fig ren från beskyllningarne, skulle det fröda mig! Men jag tror ej att det lyckas. Det är alldeles för mycket fom till: skrifwes honom, och himmelskriande synder är det ... att han är en gudsförnekare och en fritänkare, fom i Guds hela werld ingenting aktar fom heligt .... — Utom sin kejsarinna, fin ära och sitt ord fom soldat! afbröt konung Josef Henne. — Knappast det — men, fortfor Maria Theresia, jag skulle hafwa förlåtit honom allt detta, emedan han är en gammal krigsbuss, och en sådan wet icke alltid hwad han gör. Men läs i papperen, min herr son, — läs berättelsen om den arme bröstsjuke soldaten, hwilken ifrån hospitalet klagar, att Trend låtit gifwa honom tusende käppslag, emedan han af medlidande ide welat utpressa en Frigsgärd, fom blifwit honom anbefalld; läs den afskywärda historien om mjölnaredottren från Böhmen, huru Trenck der uppfört fig — od säg mig sedan om min berr fon ffulle gilla, att allt finge bero wid fom det är — eller om en kristlig och gudfruktig öfwerhet skall låta ö