Norrländska Korrespondenten – 5 februari 1862, sida 1

hulpit till intet. Folket will, men res geringen will ide begagna det gynnfams ma tillfället, att undanrödja wår poli tiks skamfläck och trätofrö — slafweriet, och folket rörer fig ej. Feg och föratt lig i sin utrikespolitik, försonlig mot rebellerna, är dock regeringen energisk då det gäller att undertrycka all opposition mot dess förderfliga politik. Hon afffe dade Fremont och hon afskedar nu äfwen Siegel — de enda män, som woro wuxne uppgiften att kufwa rebellionen. Hon utöfwar censur öfwer telegrafdepescher och hotar med straff de norra ftar ternas tidningar, under det fienden forts farande från fina byråer och höggmwarter är wäl underrättad om unionsregeringens planer och affiater. Hon mäljer med ofelbar instinkt alla medel hwilka werka såsom kallt watten på folkets oupphörligt på nytt uppflammande hänförelse, och hwarigenom fienden måste betrbagas om öfwerhanden på slagfälten samt alla sanna, trogna wänner till den goda saken fullständigt modfällas. Och folket, för hwilket historiens lärdomar förgäfe wes blifwit nedskrifna, medan dess uppe fostran är så ensidig och bedröflig, låter lugnt statswagnen rulla mot afgrunden. Inom få weckor blifwa wi pressade mellan England och rebellerna, nödgade till en skymflig fred. Då skall wisserligen folkets harm bryta lös, men tywärr för sent. Blott förtwiflade ansträngningar och oerhörda offer skola sedan kunna i någon mån godtgöra hwad man nu för summat.