upptog ena sidan af Brudfjellet. Trowärdiga personer hade fett henne och påstodo de att hon förföljt dem med fina bediande blickar. Hwad bad hon om? Jo om roigrafe men, frid i himmelen. Allmän war den sägen, att om en orolia ande tilltalades af en fefmande menniska med fött och blod skulle i samma stund def förlofningstimma flå. En moder lade dessa ord på hjertat. En natt uppwaknar fader Bengtson och saknar hustrun wid sin sida. Han far upp från fin bädd, kastar på fig fli derna och stiger uppför berget. Wi låta honom fortsätta fin wandring den ljusa sommarnatten och följa i i ftället hans mata der hon fördjupande sig i skogen allt mer och mer söker fin för lorade dotter. Ingen farhåga öfwerfaller henne. Lugn är hon såsom wandrade hon midt på ljusa dagen omgifwen af menniskor. Nu tyckes hon skönja något på afstånd. Att det är eu gestalt det är tydligt, men den är mörk, den kommer närmare. Hon igenkänner Erik Jesperson På några alnars afstånd befinna de fig från Mvarandra, då båda fe en hwit skepnad smyga fig från ett annat Håll. — Elin, Clin! ropa båda på en gång. Wålnaden närmar fig dem. De igenkänna de kära, nu förbleknade dragen. — Elin, säger modren, jag ber Gud för din själ. — Aterwänd, säger Erik, till de ewiga rymderna och bed för min själ. En strålande gloria, få tro fig deösa lefwande warelser förnimma, omgifwer skepnadens hjessa. Med ett tacksamt leende räcker hon händerna emot dem och förswinner. — Nu Evil har hon frid, frid med fin Gud, säger modren glad, wi hafwa ock med hwarandra. — Följ mig nu till wårt hem, der du ei warit sedan den gräsliga morgonen. Det — wårt hem — skall blifwa för far, dig och mig ett bönerum, der wi hafwa wåra gemensamma andaktsstunder tills wi förenas med Elin, som jag nu wet inträdt i de saligas boningar. Från denna dag syntes ingen hit ffepnad gå öfwer Brudfjellet. Folktron bewarar den widskepliga öfwertygelsen, att en menniska förmått utwerka frid åt fjelf-. mörderskans själ. Wi deremot tro med full tillförsigt att om än hennes skugga för menniskoögon wandrat på jorden, hade den redan funnit försoning genom en högre bemedlande kraft. En wisa är författad om jfön Elin, som till nästa jul skulle blifwa en gåfwa åt bygdens ungdom, och sjungas af mången ung, oskuldsfull tärna under de glada högtidsdagarna. Wår berättelse är slut; grundad på sanningen, är han enkel, som den, och anspråkslös, som den flag bland hwilken den haft fin upps rinnelse. (Slut.) (O. C.)