Norrländska Korrespondenten – 1 februari 1862, sida 2

Hans mor, som om nätterna lyssnande stod wid hans dörr, hörde huru han ropade: — Eiin, Clin! Jcke denna blick! Se ide få på mig! O, Elin, förbarma dig öfwer mig! Men en lägre röst, fom skulle föreställa Elins, swarade han: — Sag förlåter dig, Erik, finner du ej min kyss på din panna. Så låg han och samtalade med sig sjelf hela nät terna igenom, men om dagarna tilltalade han ide nås gon menniska utan i höasta nödfall. Hans dryck inskränkte fig till watten, hans spis — när han förtärde något — till de tarfligaste rätter. Tiden ilade undan; wårsolen befriade strömmar och sjöar från sina isband, men icke hjertat från sin förtärande sorg. Från Brudfjellet wille sorgen ej flykta, och man påstod att i skogen, som sträckte sig öfwer berget med samma namn, wandrade hwarje natt en hwitklädd gestalt, som egde en omisskännelig likhet med Elin Bengtson. Huru tjenstwillig man i allmänhet än är att frambära berättelser som kunna föranleda oro, hade dock icke den ofwannämnda hunnit till den wid början af fjellet belägna bondgården. Erit hade ej sedan Elins förswinnande wisat sig derstädes, men det war någon annan som under det att hon sjelf stod på fin lyckas middagshöid ide före smådde att utse sorgens hyddor för sitt wandringsmål. Unga fröken Thora, dotter af egaren till Hof: wered, gick hwarje dag till mor Brita på Brudfjellet. 1 Maj skulle Hon sjelf stå brud, men hon war ej så strängt sysselsatt att wårda sitt eget myrtenträd, att hon derföre glömde egna sin omsorg åt cypressen, som wexte på hennes medmenniskors åkrar.