Norrländska Korrespondenten – 1 februari 1862, sida 2

menade Bengtson, skulle jag hårdt bestraffa dig, ty det är ditt fel. — Ja, utbröt Erik, allt är mitt fel. I må ger: na bestraffa mia, huru mycket j har luft. Jag tål derwid. Det förbannade högmodet! Om jag i går när jag kände huru det stack till i mitt bröst när hon nekade mig den der kyssen, i stället sagt: Elin förlåt mig, men jag tänkte: jag är för god karl att ge med mig i qwill Mor Brita finde fig djupt beklämd. — Hwad har du gjort henne? — Jag talade som en dåre. Alla som befunno sig i huset, gingo åt olika håll, för att söka henne i skogen, på berget, i sjön, ja öfwer allt. Twenne weckor förflöto under ett oupphörligt sökande. Hela sockuen uppbådades. Elin war älskad af alla. Man fruktade att hon förkortat sina dagar, men ingen säkerhet fanns i detta afseende. Sjön ha: de fort derefter isbelagts. Erik försökte att med ett par få kallade draggar söka henne under isen, men draggarna stannade under den, och ingen Elin war till finnandes. Sorgen lade den ömma modren på fjutksängen och nedböjde i förtid mannens skuldror. Hwad hade de nu att lefwa för? Deras stolthet, deras Elin war förswunnen. J lifwet war hon fär kerligen ej, och hwem anklagade de för denna djupa sorg, om icke den arme, olycklige Erik Jesperson? Och han war ännu mera beklaganswärd. Som en skugga gick han i sitt föräldrahus. Han arbetade ide, grät icke. Man måste twinga honom att förtära någon föda. Under de långa, ödsliga nätterna såg han i fin uyppeldade fantasi Elin stå mid fin bädd sådan som bon såg ut då hon fatt i fören af båten.