— Hwad går åt wackra Clin? fade man sins emellan. Hon satt i ett hörn af rummet, utan att säga ett ord till någon menniska. — Av du ei frisk, Clin, sporde en ung bondhustru, som läst till nattwarden samma år, som hon. — Jo, men jag har en wånda, som jag ej kan öfwerwinna. Jag wet sjelf ej hwad fom går åt mig, om det ej är för att mor är sjuk? Troligen talade hon sannt enligt fin egen före: ftällning. Men om man följt hennes blid, under det att hennes fästman tömde alas på glas fom den gästfrie wärden onpphörligt ihällde, hade det mihända icke warit swårt att finna en förklaring öfwer hens nes förstämda sinnesstämning. i — Elin, får jag walsa med dig ? frågade Erik. — Nej, tad! Jag dansar ide i afton. Om du beremot bad att få ro mig hem i afton, skulle jag strax föga ja. — Hwarföre will du hem? I — Jag längtar till mor, fom ej är frift. Fadren, fom war i närheten, hörde hennes ord. — Will du hem? — Sa. — Jag skall sjelf ro dia hem. — Det will jag, fade Erik, något positift. — Will vu följa med, få får du, men intet släpper jag dig nu ut ensam med flickan. i Man tog afsked, oaktadt wärdfolkets böner, att förmå Elin stanna qwar. . j Knappast woro de komna i i båten, förrän far och fästman togo hwar fin åra. Elin fatt i fören.