Norrländska Korrespondenten – 29 januari 1862, sida 2

Söndagen låter jag wiga henne, icke i kyrkan, det förbjuder hennes helsa och årstiden, men hemma hos mig. — Men, inwände Erik, om det finge lysa i nästa ny, så kunde wi få wigas i kyrkan, som Elin alltid önskat. — Sagdt är sagdt, swarade Bengtson med myn dig ton. Nu tog fröken Thora Elins hand. — Elin torde weta, att min sästman öfwertaaer bruket. Wi få ej så snart i ordning som ni. Till wåren står wårt bröllop. Jag erbjuder mig att kläda dig till brud samt binda din krona, och du hjelper till att tillaga min bröllopsmåltid. Du är en dygdig flicka, det wet jag, och blir säkert en ordentlig och god maka och husmor. IV. Det är jul. Söndagen mellan jul och nyåret skulle lysas första gången för Erit Jesperson och Clin Bengtson och fram i Januari månad wäntade man fig ett ståtligt bröllop på Brutfjellet. Tredje dag jul war man på nöje, fom det hette, i en bondgård Mostena, fom låg twärs öfwer sjön, midt emot Brudfjellet. Elins mor war ej frisk, då far, fästman och dotter begäfwo fig från hemmet, och woro flickans sista ord då hon skiljdes wid henne: — Aldrig har det någonsin burit mig så emot att fara på nöje, fom i dag. j Egaren till Mostena war näst Benatson den vt kaste bonden i församlingen, men ide få attad fom han. Det gick ståtligt till. Bordet war öfwerlastadt med mat; min och bränwin wankades till öfwerflöd. Tre ganska goda musikanter utförde dansmusiken.