Norrländska Korrespondenten – 29 januari 1862, sida 2

hans hustru, utan äfwen en ung, wacker, wältlädd flicka, jemte en likaledes ung man af ett förnämt ute seende, befunno fig derstädes. Wid åsynen af de sednare togo Bengtson och hans dotter ett par steg tillbaka. — Wi ha gått ned, baron och jag, sade fröken Thora, för att taga unge Eriks wackra, nyskapade hem i betraktande. Jag hoppas, fader Benatson, att ni ej ånarar, när ni ser de här trefliga rummen, att ni tillåtit er dotter följa sitt hjertas wal. Smedshustrun myste så godt. Och smeden, som nu war prydlig och rentwättad, utgjorde genom sitt enkla, men anspråkslösa wäsende en kontrast till den reslige, stolte bonden. Sedan han med en artig, men ide underdånig, bugning helsat fröken och hennes friherrlige fästman, företogo både hans ögon och hans person en wandring inom hans dotters blifwande hemwist. J stugan woro nya wackra, grå tapeter, en spisel, belagd med kakel, rörsoffa och rörstolar. Mellan fönstren ett större laferadt bord, ett slagur och en hwitmålad skänk. Månget par af wår klass, menade baron, skulle wara belåtna med twenne sådana rum. Nu öppnade fästmannen ängkammaren. i Gröna och hwita tapeter, wackra gardiner, en wacker polerad säng, jemte några stolar, beklädda med hemwäfdt tyg, utgjorde den enkla möbleringen. — Hwar smul, berättade Eriks moder, har min son sjelf gjort. — Heder och tad, Erik, fare Bengtson, räckande honom handen. — Och i jul håller ni bröllop åt er dotter? sporde fröken Thora. — Det skall lysa i jul, menade bonden, fjerde