landet. Att närmare granffa innehål: let deraf, wore alltför wämjeligt, om ide dermed kunde winnas ett högre mål: att upplysa och warna allmänheten för det slags bildning, som står att winna ur flertalet af dessa skrifter, till stor del tillkomna såsom blott fagfa-artiklar för deras förläggare. Det tyckes wäl, fom det krassa innehållet fnart borde af: skräcka en och hwar från fortsättningen af en dylik lektyr; men, ty wärr! för: håller det fig ide få. Har blott den allmänna smaken en gång blifwit för derfwad, återställes den ide få lätt till fin förra renhet. Man blir fika fort andligt nedsmutsad, fom kroppsligt, om man icke i tid tager sig till wara. Detta gäller isynnerhet alla dem, som icke uti en redan förut förwärfwad bildning af mera gedigen art ega en motwigt mot hwarje djupare intryck af rå sinnlighet; och okunnigheten får derföre plikta aldra mest, då den låter locka sig att följa swärmaren in på det farliga område, der känslan spelar herrskare öfwer förnuftet. Så mycket nödwändigare är det då för hwar och en, som icke lättroget will falla ett offer för fanatismen, att begagna alla de tillfällen, fom funna stå till buds, att odla förståndet åtminstone få mycket, att man lärer fig den ingar lunda lätta konsten, att wälja passande ämnen för sin wettgirighet, och sålunda småningom fan komma till den fjelfpröfning, hwarförutan hwilken hwarje inhemtad kunskap blott blir en omogen frugt, en slafwisk utanlexa, en andlig fifegenskap. Om folkskolan wore så organiserad, fom den borde wara, för att rätt uppfylla fitt ändamål, och om ide blott uns derwisningssättet, utan äfwen de une: derwisningsämnen, fom der medtdelas, woro få beskaffade, att de åt den fmär ningom waknande eftertanken kunde bereda möjlighet till en mera sjelfständig pröfning af wetandets eget innehåll, så skulle otwifwelaktigt den wäckelse till ett fortsatt sjelfstudium, fom fålunda blifmit erhållen, hos den wettgiriga allmän: heten leda till de bästa resultater och — hwarpå wi lägga synnerlig wigt — förskaffa en dylik wälgörande motwigt, som wi redan antydt, mot den på allt mwerfkligt, förnuftigt innehåll blottade, religiösa öfmerfpänning, fom nu tyckes utgöra den s. k. läfande allmänhetens högsta och enda ändamål. Men det är en allmänt bekant sak, att folkskolan, som rätteligen borde lägga grunden till ett hela lifwet igenom fortgående fjelfftu-; dium, hufwudsakligen blott bibringar en död minneskunskap, och att en till vir-. tuositet drifwen färdighet i katekesens upprabblande perm från perm, hittills utgjort det hufwudsyfte, hwarpå den frame för allt tyckes hafwa lagt an. Huru li tet i bet stora hela derigenom blifwit iträttadt för själ och hjerta, kan icke vara obekant för någon, fom gjort fig närmare hemmastadd med de forgliga verkningarne af en dylifundermwisninggmethod. Lyckligtwis har på den fedz I — ——q—W—h FU