icke att fortfarande behålla ej allenast sitt läraresembete wid ett lärowerk, der samhället will hafwa ungdomen uppfo: strad i christlig evangeliff-lutherft tro och der, enligt lagens uttvytliga föreffrift, ingen annan är till lärare competent, än den, fom samma tro bekänner, utan ocså sitt confiftorial-embete, enligt hwils tet han är norsatad att till afsättning döma hwarje prest, hwilten för förfam lingen förtunnar en sådan lära som err Ljungberg sjelf utgifwer såsom den enda sanna. Öfwer herr Ljungbergs afsigter och wälmening hafwa wi ingen rätt att döma, och wi göra det icke heller. Men vet måste wi betänna, att en wida fwå rare inre motsägelse, än den herr Ljungs berg finner i tyrtans lära, ligger för oss i begreppet om en embetsman, bhmilfen fjelj i förfamlingen unvergräfwer samma tro, hwars ordentliga förtunnande han i kraft af sitt embete är förs pligtad att öfwerwata. Denna sistnämnda motsägelse är i fans ning starkare, än att tyrtan, om motfö gelsen på flera håll upprepas, fan i läng: ven förmå att densamma bära. Förs nyas motsägelsen, winner den efterföljd, och får den ostörd werta; få måste den nödwändigt spränga tyrtan sönder. Hwar och en, ehwad han är tyrkans wän eller fiende, maste inse, att vet i längden omöj: ligen fan gå för fig, att tyrtan styres och betjenas af personer, hwilta offent ligen förklara det wara lögn, fom fyr: fan förtunnar såsom ewig sanning. oms mer derföre ett sådant förhållande att fortgå, få måjte inom en ide långt af: lägsen framtid en stor och betydande tyrt: lig kris bland oss utbryta. Denna tris tan få en dubbel utgång. Auringen les der den dertill, att de, hwilta nu så fäöct förkasta den lutherska läran och likwäl äflas med att wara luthersk kyrkas meds lemmar eller till och med embetsmän, komma att inse det falska i sin ställning och, lätande detta wara detta, utträra ur den kyrta, de med sin öfwertygelse ej mera tillhöra, samt i stället söta att, med den utwäg de dertill må kunna sig bereda, på egen hand enligt sin förmenta higre insigt stifta en församling, sådan tidens upplysning fordrar och sädan des ras själsförwandter, ljuswännerna i Tyffland, redan wisat dem i förebild. Eller om detta icke blir fallet, utan i stället ifrån styrelsens och domaremaktens sida kyrkans embetsmäns öppna gensägelser mot kyrkans lära blifwa tolererade och försöken att bestraffa dessa gensägelser förhindrade; så kommer den nyssnämnda krisen att wålla en ännu långt djupare brytning. Wi hafwa då ofelbart här att wänta samma skådespel, fom Skott: land såg för ett par årtionden sedan — det nemligen, att nationalkyrkan öfwer gifwes af en stor mängd bland fina tvog: naste tjenare och wänner. Och till en sådan brytning blir i sädant fall här mycket större och giltigare anledning, än anlerningen war till söndringen i Stotts land. Ty här blir vå fråga om att rädda, ide den eller den yttre rättighe