ka ingen afspisas med snäsor och der Herrans ord hälles i ära. — Sannt, sannt, moder Awa, ropade flera röster. — Elin är en krona bland oss alla, yttrade en ung wacker flicka, tilläggande: Stina Swensdotter, som tjenar i huset, håller så mycket af henne att hon wore färdig gå i elden för henne. Nu kommo Erik och Elin, gående utmed hmwarandras sida, genom kyrkporten. Se der komma de. — Huru ståtliga se de icke ut. — Nej, icke stätliga, utan så olada, som om de stoto på resa till himmelriket. Dejeliga äro de, ifynnerhet Elin; aldrig har jag fett henne få fager fom i dag. ö — Har icke nu folket warit på ljugeresa igen, se nu på hans händer. Jngen ring har han. Elin och Erik kommo närmare, Lelfande till hö ger och wenster. Etin, framade mången ung wäninnas hand. — Ar det fanning, Elin, a är rinsförlofs wad med Erik gespersone Hon är vinyförket Det är wisst ingen sanning; ingen ring fom mer på min hand förrän jag ftår i brudstolen, fade Elin rodnande, du met nog och det wet alla wänner och grannar, att Erik och jag länge hållit af hwarandra, och nu ha far och mor wälsignat oss. Klockornas högtidliga och taktmessiga tungomål bjöd tystnad åt de samtalande, och i en wacker ords ning, utan att trängas, ingick hopen i Herrans hus. Månget swartsjukt öga mänre fig från preften fir att betrakta det unga paret. : i te älskandes anleten uttryckte fig en djup andakt. J bänken bakom Erik fatt en ung dräng som bt: trade till en kamrat: — — Hör du huru Hart oh ljudeligt Erik Jesperjon sjunger fin psalm. Det är tofpfalmen, tillade han försmäbligt. — Han har då alvrig warit kyrksam af fig, fwar rade den andre. — Nu lärer hon honom att gå i kyrkan; kan hon sedan lära honom att lägga af supen, sä gör hon storwerk. — Det är egentligen öl, som han druckit och aldrig just till någon skada. Emellertid hade gudstjensten nått sitt slut. Soc: kenboernas wägar delade sig åt åtskilliga håll. Men till fader Bengtfons hemman gick en i fednane tider anlagd wäa öfwer brudfjellet; i anfeenre till fina ofantliga badar war den äfwentyrlig för åfande men för fotgångare temligen beqwäm. Elin och Erik gingo hand i hand denna wäg oh till bådas tillfrersställelse fågo de ingen annan begagz n: fig af densamma. Ingen mensklig warelse synes till, menade Clin, faftande ögonen omtring fig; hwilken herrlig musik, tillade hon, vet susar i sko en och hör på andra sidan huru wågorna flå mot stranden. En gång har jag warit i Westergyllen, huru fult, slätt oh sandigt är ej der. — I Sundals härad i wirt Dalsland är ej lättre. — Tacka will j ig Nordals härad, här will jag lefwa och dö, lefwa och rö m d dig. Wet du Eric att en sådan gudstj anst, fom jag i dag upplefwat, har jag ej haft fedan jag gid förfta gången till ffrift. Hwar gång jag warit i Guds hus har jag fagt mid mig sjelf: den dagen får jag aldrig tillbaka, aldrig en få stark andakt förnimmer jag mer i i mitt tif. Men i dag kommo alla dessa känslor få oförmodadt till bata. Något inom mig fare: Elin, du är nu åter lita oskulrsfull fom du war då, du är ett Guds baru. — Elin, du är ej annorlunda nu än då, warade Erif med djupt allwar. Du fan alvrig bli annat än oftuldsfull. — Ack, du gör du fom alla andra, du dömmer om det du ej wet. Något ondt har jag aldrig med uppsåt företagit mig, men när man knotar öfwer det lif Gud gifwit en, då är man ej oftuldsfull, oh det Erik har jag gjort. . — Gör bet bott ej hädanefter, swarade Erik n: untert, få må du gerna ha gjort det före min tid. — Din tid? Hennes hand haltar ur hans. — Hwarföre få Elin, hwarföre unnar du mig ej att hålla din hand? — Unnar? ? det war ett tal. — Nu f 3 hon upp till honom med sin slöna, något swärmiska blick. — Innan jag lägger den åter i din will jag säga dig att be orden du nyss fade fiungo till i mitt bröst, säsom om tu stuckit en knif eller en swärdsudd rakt dit in. i — Nu begriper jag vig ej, min dyra flida. Erik kände fig illa till mods. — Du talade om vin tiv. Har bin tid ide alltid warit, Har Elin någonsin hållit af någon ans nan än Erik, men det will säga, att antingen har han ej trott att hon alltid hållit af honom, efter och har han hållit af någon annan ån henne. (Forts.)