Norrländska Korrespondenten – 18 januari 1862, sida 3

De satte sig på bänken. En liten skogsdunge har uppwuxit på denna fläck. En uthuggning lemnar fri utsigt åt sjön. Några wackra bondgårdar ligga här och hwar strödda kring stränderna. — Elin, Olof Björnson har begärt dig af din far för fjerde eller femte gången. Har Erik fi snärjt sig in i ditt hjerta, att du ej fan tro vig till att i sämja och kärlek sammanlefwa med Olof? — Nej, far, rent ut sagdt, det tror jag mig ej till, och ger du mig ej åt Erik, så will jag ej hafwa någon annan brudgum än — döden. — Den brudgummen gjorde dig troligen lydi gare. Men jag erkinner det jag ej har mod att fe dig i hans famn; bättre att låta barnet få fin wilja from, än att fe det på bår, dock wille jag ej tro att Lars Bengtsons och Brita Pehrsdotters enda barn skulle sörja fia till döds för en sådan orsaks skull. — Far, hwilken sorg skulle wara mera hjertgripande än den, att slitas från den man håller kärare än lifwet? — Tror ni ej att din far förstår bättre än du hwad vin frid tillhörer? Om jag ej woro wiss om att ditt gifte med Erik wore din olycka, skulle jag då neka dig honom? — Fader, jag will heldre med Erik ite allenast äta ett swart och groft, utan äfwen ett tårfuktadt bröd, än hwetebröd daglig dagg med Olof. Som wän och syster skulle jag funna med hjertlighet räcka honom handen, men ide fom hnstru. . Slinarande fina armar kring hans hals, säger hon: — O, fader, skall Elin bedja förgäfwes? Tiga med fina qwal fan man, men man fan ej hindra sig från att känna dem. Jcke kan man befalla böljan