Bränvinets biograf. Frisk låg hjernan inom hård förbening, Mäktig till att fatta tingens mening. Styrde än en oregerlig kropp. Utaf kopparslagarns hammar känning Aldrig än hon hafvit. Bränvinsbränning Var ej funnen opp. Finkelruset, detta skräckvidunder, Låg ännu och rufvade inunder Kornets skrumpna skal i läst förvar. Menskans kind var ouppblåst; på nosen Syntes ej den rödblå gäsningsrosen; Och dess blick var klar. Se der kokas! Se hur giftet blandas! Finkeln kläckes ur sitt skal och andas Blott förstöring; och hvar strupa söp. Alla hjernor börja sen att surra, Jord och himmel löpa kring. I kurra Straxt förståndet kröp. Nu förblandas himlens fyra väder, Tanken uti labyrinter träder, Näsans rosor spricka ur sin knopp. Fyllan vexlar allt, gör dag af natten; Och naturens dryck, det klara vatten: Skys som lafvans lopp. Finnar skjuta ur den värmda kinden, Handen darrar som ett löf för vinden, Ögat slocknar, tungan läspar: lull! Djuren häpna; menskan, gudars liko, Är den enda i naturens rike, Som sig super full. Gift i ådrorna utaf naturen, Du, som sänker menskan under djuren, Hvem fann opp dig? Sångmö, säg mig det! Jo, då Satan fåfängt frestat Herran, Flög han, hämdfull, bort i mörkrets sjerran Och han bränvin gret. Alla folkslag skråla till din ära, Tiden ler åt nykterhetens lära, Dina altar flamma i hvar vrå. Som ett tempel har du hela jorden, Men predikostolen står i Norden, I vårt land ändå