— Hwem är den resande, som ligger i blå rummet? — Det är notarien, fom följt unge häradshöf dingen på tingen. ö — Aha ... är det han! Du fan agå in och fe efter hur det är med honom ... jag fruftar han blifvit galen . . — Kors i alla dagar .. inte törs jag gå in till honon om han är tokig! . — ÅH! . . det är mil inte få farligt fan jag tro. Gå vu! — Nej, det gör jag slätt inte . . . patron får gå in sjelf — och dermed ilade hon sjelfswåldigt sin wäg. Den gormorsdige wärden funderade ett ögonblick om han borde gå in celler ide, vå ett nytt ohejdadt gapskratt inifrån bestämde honom att se till huru det stod till med mig. Han inträdde. — (God morgon, eller rättare, godmiddag, herr Blom! Men hwad mill detta säga! Herrn fer ju ut fom riddaren af den bedröfliga skepnaden lifslefwande. Och, i sanning, han hade rätt. Der jag nu stod i en lätt morgondrägt framför spegeln med mitt lurfs wiga hår, mitt sönderklösta ansigte och mina mer än lofligt smala ben, företedde jag en den sorgligaste representant af menniska. Om Clara hade fett mig nu! Det hade ofelbart blifwit Simon Skallins triumf. Emellertid fann jag för godt att retirera till den sköna säng, hwari jag haft så lifliga drömmar om gårdagens händelser, och, med lakanet draget öfwer ansigtet, så att jag nätt och jemnt hade andrum och kunde prata, berättare jaa i detalj för wärden min hjeltediit från gårdagen och föregående natt. Der jemte anförtrodde jag honom mitt ärende till Sollef