skall det leda till? Då man på grund af erfarenhet och gamla fördomar icke förmår att derpå gifva något svar, beqvämer man sig temligen allmänt att: betrakta gamla fröknar och mamseller, må det förlåtas oss att vi så här öppet uttala ordet, att betrakta dem snarare såsom ett oundvikligt ondt, än såsom något annat. Och denna framtid, denna sorgliga lott hotar flertalet af det uppväxande täcka könet, hotar dem utan all pardon, emedan endast fåtalet blifva gifta. Huru skola ock äktenskapen blifva, då qvinnan, för att undgå en sådan framtid, oftast nog mäste, utan att rådfråga hjertat, taga hvem i som erbjuder sig? De missförhållanden, hvartill äldre tider fört oss, måste våra tider söka att på ett menskligt sätt utreda. På spörjsmålet om qvinnans ställning torde också numera blott ett enda svar gifvas. Qvinnan måste frigöras i arbete och förvärf, hon måste berättigas att använda alla sina krafter i allt, bvarigenom hon ärligt och sedligt, samt i öfverensstämmelse med sin natur, kan! förtjena sitt ekonomiska oberoende, hon måste emanciperas ur den tvångströja, hvari trångbröstade lagar och lika trängbröstade fördomar uu halla henne bunden. Latom oss kasta en blick omkring oss. Medan man anser det såsom en heder — — —— för en ung man, att sjelf förtjena sitt bröd, betraktar man det nära nog såsom en skam för qvinnan att göra det. Föranleder den bjudande nödvändigheten, utt ett yngre fruntimmer, en fröken eller mamsell, antager anställning såsom lärarinna, sällskapsdam eller hushållerska o. 8 v., utsmyckar man det på aldra bästa sätt. Så heter det: Min dotter har haft en outsäglig böjelse att se sig om i verlden, hon älskar så mycket små barn, hon må ju också en gång få lära sig att röra sig bland främmande meniskor. Man talar om ett eller annat slägtskapsförhållande med den familj, hvari hon inträdt, för att gifva förhållandet ett visst värdigt, ett slogs naturligt och ändock förnämt utseende, men sällan, om någonsin, erkänner man öppet och ärligt att — qviunan lemnar föräldrahemmet — för att förtjena sitt bröd Det är en skam, som ingen vill erkänna. Men hvad åstadkommer man till en början bärmed? Man betager henne den glädje, hvarmed hon måhända just börjat sitt inträde i sitt nya lif, betager henne andras erkännande af det riktiga och naturliga deri, och på samma gång hennes egen tillit till sig sjelf, följaktligen titlintetgör man det friska, det tillfredställande sinnet hos henne, hvarmed man alltid måste träda hvarje nytt lefnadsfärhallande till mötes, för att finna sig både rätt tillfredsställd dermed, och kraftig nog att gå sin egen framtida sjelfständighet till mötes. Jag har känt en Generals esterles vande enka, som hade tre döttrar, och hvilka icke kunde lesva på den pension, som staten tilldelude henne För att fylla behosven, arbetade flickorna både natt och dag med stramaljarbeten, med epetssömnader, med broderingar 0. 8. v Uen frågade man dem, hvarför de arbetade, svarade de, att det var för deras nöje, att de hade en så oemotståndlig passion för slika göromål, att det var deras nöjsammaste dissipation. Modren förklarade att det var en liten dårskap, en fix id, som fallit flickorna in, och som den var ganska oskyldig, ville hon ej sätta sig deremot, ehuruväl hon hade sagt dem, att de skadade sina ögon genom nattvaket o. 8. v: så arbetade de stackars tre inom huset och i sällskapslifvet — ständigt — oupphörligt — för sitt bröd, men våade ej erkänna det. Allmänheten, som kände deras min3. Eangamigka ctällnino. ansåg