. jan ide ett hål på Ångermanån och kryper ner för tid och ewighet, amen! — Hwilken häftighet ... hwilket djup af fuse ack! ... hwem har hjerta att emotstå en sån ofantlig förtwiflan ... ja, det må gå hur det will ... gå hur det will ... få wet då att jag har odså allt fen den qwällen tyckt om herr notarien så ofantligt ... — Clara! du mill bli min? ... är det ej en dröm? ... du gör mig till den lydligafte under fos len! — och härwid tryckte jag henne till mitt hjerta få häftigt att det knakade i dörrposten och kyssen gaf eko i förstugan. — Men, goda, bästa Blom, hwad skall pappa säga, hwad skall mamma säga och hwad skall Simon — Hwad far din och mor din kom te å säje — hördes i detsamma Simon Skallins wrådgade ftenthorsstämma — hä rör nig int — få kärn, när hunn betn i träbene — men Simon Skallin han fig att här ffa walsas! ... Och uppföre trappan flög han i tre skutt, ros pande inåt danssalen: — Kom kärra, fom ner på ewiga rappe . .. notarien ha fritt tell a Clara ... dom står flar ske muhle ner i färsta ... å kom nu få skåhl mi ge dom friargåfwan, den hinhåkade öuckene strytjen. — Trösta mej! — utbrast Clara förfärad — nu går det aldrig wäl ... dom will på Blommen ... mtröfta mej ... dom flår ihjäln ... och jag fom vår för alltihop . . . spring, sötaste Blom lilla ... spring undan ... i stalln, i fähuset, i wangslidret, opp på höskullu och göm sej ... lilla goa Blom... och aöm fer — Jag fly? — utbrast jag med stadig röst, fast Gud skall weta att hjertat fatt öfwerst i halsgropen — jag fly för fulla bondlurkar? ... aldrig! ... Kom hit den som wågar! — Så int jäfweln mån tro man å buskablyg för en skrifwar ... wa han järra wä mi fästmö? — röt Simon Ekallin. — Din sästmö? — swarade jag med allt det lugn jag kunde åstadkomma — din fästmö? ... det war lögn, skrif det i brädden, ty hon är min! Ä — Dä wore wäl själfwesten? Clara! C tu fäftmö åt en dän glitterhanan? — Ja, inför Gud och menniskor är jag från denna stund hang föstmö ... men tu bär dig åt, Simon, få du skulle skämmas . .. och wänta bara tills i morgon och wi t hemma! — Jig ta j te wettnars hele klonga att a säg att a ä notariens fästmö, fast faärn hennasch lofta åt mäg för twå år säan! — Men mitt löfte har du aldrig sått, Simon, och fom du nu bär dej åt, få fan du wara twärfäc fer att du i tid och ewighet derpå får wänta ... fom detta innerligen ihåg! — Schå! ... äre på dä wise, få skåhl wi fill freste hocken fom rår på en aan — skrek nu Simon Stkals lin, alldeles ursinnig, och rusade med knuten näfwe emot mig. Men jag hann knappast ställa mig i ver derbörligt förfwarstillftånd förrän min modiga, i största hast undfångna, fästmö ställde fig midt frams för mig, och, läggande händerna i kors öfwer bröstet, utbrast hon till den i förftugan foctade tarlhopen: (Forts.)