Norrländska Korrespondenten – 4 januari 1862, sida 2

namn fom oxen på Bolljfte-brufe? ... Schå? ... SH er 29 r Än gift å? .. i — Nej, min wän, men jag ämnar snart aifta mig. — Tekörnse! En strifwar gifte fia? Katta åh! Di ingen fom well han! .. hmwa skåhl en tocken släsahäna fö käringa å båna wä? ... Wä blåsds wäre?. — Du förskräcker mig, Doske! Ja, int ware wärdt han tegas te qwinfoltje han, n ha samma namn, fom oxen på Bollstebruke ... schå nu! hoppe fram nu och figurantere mot a Clara! Det war werkligen min tur. Unionsflaggan fom få lätt slägtande emot mig och war werkligen så förföriskt wacker, att jag, följande ögonblickets ins gifwelse, tillhwiskade henne i förbifarten: — Clara, möt mig i kapprummet. Tywärr hörde och senterade hon alltför wäl dens na förhastade bön. Efter fransäsens slut, rusade jag af ner, för att i det gudomliga månskenet swalka mina upphetsade känslor. Knappast hade jag stått der i twå eller tre minuter så hörde jag någon komma ilande nerför trappan. Jag wände mig om och Lunionsflaggans höggula bandrosor skimrade emot mig i månskenet. Hwad skulle jag nu säga? För kallt war det att läns ae stå ute på bron; att gå opp igen war opolitiskt, då få många argusögon der kunde lura på of. Men det ypperliga ögonblicket borde ej lemnas obegagnadt. Alltså: fort till wertet! Jag drog ett djupt andetag, fog handen för pannan och föll med wäl spelad mats tighet tillbaka mot dörrposten. — Hur är det? .. är notarien ledsen?.