dermördarne droppande swettpelorna, hwadan och nu den ene af dessa fadermördare låg tillskrynklad ner öfwer den granna spännhalsduken af rödt och blått fi: densarge. Nattkappan med sin stora förgyllda fråsnål af stål hade skridit upp och utbredde sina wingar på båda sidor om den blommerade sidenwästen, fem nande utsigten fri öfwer en del af en grön under: tröja af ylle. En efter nyaste modejournalen förfirdigad bonjour af blåt kläde satt bokstafligen taget, fastsmetad på hans kropp; ett par byxor, rutade i gult och grått betäckte hans wäldiga ben och ett par wälgjorda stöflor med glänguttapercha-galoscher full: ändade den präktiga balkostymen. Så se de ut nu för tiden många af de unga bondsönerna och drängarna i södra Ångermanland, åtminstone wid högtid: ligare tillfällen, såsom bröflopås, barnåölsoch hus: förhörs-falas eller dansgillen. Och så såg äfwen han ut, som nu nalkades mig, och, i det han med en röd och hwit silkesnäsduk torkade swetten ur ansigtet, gjor: de en grann krumbugt, talade och sade: — Mitt namn är Simon Stallin. husbonddräng åt handelsman .. på e punsglas? Höfligheten fordrade och de w rkligen passabla drickswarorna lockade mig att icke afböja det goda an: budet. Wi följdes således till restaurationsrummet och i det den sprättaktiga husbonddrängen klingade med mig tillade han: — Schå! hwad tyttjen om balen? — Der är alldeles bäst. — Ja, själf jag säge, men dom tähla ti dä herr: skage slafffe ti säg fårtjenmaten på kalasa senne å sup ti säg godrettje dänn; men ta mä jästan jäg tror dom bestå fig schamfani alle ganga Hell ... Sära! . Jäg äb få jäg Iof bön flå ti e glas schamfani ått notarien .. dä skåhl wära tå finste fransk flage då, fast jäg tyttje hi fmi fa fom gu-ano ti miin monön .. jäg ta fäll e punschglas sjålf ... få lof å klinge .. tackar mju: fajt ... schå! fan en dänse frangsäsen? — J jo, nog går det wägen! — Dom gnäka opp en låt nu .. sawir midt imot? — Nej inte ännu. — Ja, då kan en få bli wisawir mot mäg; jäg skåhl bö opp a Clara, söm han danse walsen wä, sa sån spräka och sigurantere mot henne ... — Jckee obelåten dermed, tackade jag, under stor bugning, för den ära mig wederfors och sökte mig en dam. Men denna gång flög icke min blick granskande ikring salens rund, utan tänkande som så, att den, som wäljer bland wäppling, stannar ofta i starren, viftade jag på måfå mina steg och bjöd opp den för sta jag nalkades. Det war en stor dulcinea. Hen nes hår war linhwitt, ögonen stora och cirkelrunda, tinderna karmosinfärgade, barmens swanor summo på em infjö, fom måtte haft samma egenskap fom Wettern att hastigt och utan ringaste synliga orsak sättas i rörelse, likasom werkide vulkaniska krafter på djupet, ty första turen war ännn icke slutat, förre än denna barm, täflande i färgpratt med sjelfwa ros fen, gick i wågor, fom syntes mig hota att spränga den ljusgröna kattunsk ädningen. Kring lifwet är jag öfwertygad, höll hon 36 a 40 tum oc) hennes öfriga dimensioner woro proportionerade derefter. Med ett ord: jag åtnjöt lyckan att i fransäsen föra en veritabel ladugårdsdeja, hwilken, höagtiden till ära, hade utbytt fin landtbrutstoilette mot en äkta papegojer kostym. Hon war nemligen grön från topp till tå. (Fortf.) hon nå wir