man här? Bonddrängar och pigor! ... Det är obe skrifligt hwad wi äl litet bättre folk här på landet! Men det mar ej blott det täda könet fom hade få fiffiga representanter att uppwisa. Äfwen bland kavaljererna fanns der någonting non plug ultra i den wägen. Strar efter walsens slut oh innan jag ännu hade afhört den sista historien från pensionstiden i Hernösand, framträdde till mig en ung kavaljer, hwilfen, då han utgör en alldeles förträfflig typ ur all mogens klass af den nyare skolan, jag med några drag will porträttera. Det war en ståtlig figur, hållande i längd fina modiga tolf qwarter. Ett korpswart hår låg slickadt öfwer hans hjessa och kinder. Det war kortklippt bak i naden få att man tydligen upptäckte hufmudhuden och några stripiga hårtestar midt uppå hjessan sköto opp fom tofsen på en siebenswans. Ansigtet war owalt, kinderna blossande röda af helsa och dans, ögonen högblå, näsan förfärligt stor och krokig som ett bockhorn och munnen bred fom en ladudörr och ständigt på wid gafwel, lemnande fri utsigt öfwer en tandrad, få hwit fom alabaster. Axelbred, utrustad med seniga armar, smärt öfwer lifwet, uppbus ren af ett par wälformade muskulösa ben utwisande det hela en herkulesbild, som sannerligen icke syntes inbjudande att taga i kragen. Huru skulle han ej sett ut om han warit klädd i allmogens fordna enkla hwardagsdrägt! Nu hade han inpinat sig i en Half: herrekostym, wärdig en äkta bondsprätt. För att bör ja ofwanifrån, sipprade en stinkande hårolja ur det wäl insmorda håret ner på kinderna, blandande sig tillsammans med de derifrån nerv på de wäldiga fa