år ju förtjusande, långt mera wackett och trefligt å wi hade det förut, få wackert och trefligt fom blott ditt kärleksfulla hjerta kunnat åstadkomma det. Derpå skoafade han Oles hand oc fade att han hoppades att Ole skulle lära honom landtbruket i grund. Den lyckligt leende Inger betraltade han med ofwerraskning. — Det är icke Inger! det ansigtet kånner jag icke; det hade icke hon, som wille lemna oss och resa hem igen. Alla skrattade; så dracks der kaffe, och allting war få inbjudande och fsmakade honom få förträffligt. — Swetebrödet har du sjelf bakat, Margretha; jag känner tydligen igen det från prestgården; Sophie lyce kas långtifrån få wål. Ja, du fer förundrad ut, men jag fan mycket wäl bedöma skillnaden, ty jag kommer vireft hemifrån och för med mig warma helsningar från dina kära. Din fader år en förträfflig man, wi förstå hwarandra, och jag fan wäl säga att wi aro werkliga wänner. Mamma kan icke rätt förlåta mig att förmör genheten gått sin kos; hon lät falla några ord om att jag bordt placera penningarne i jordegendom hår ilans Det. Men det år ingen fonft att wara llok efteråt, el ler hwad menar du? — Nej det tror jag med; men, William, du har ännu icfe fett ditt eget rum. Hon förde honom in i det trefliga och swala rum fom skulle wara hans. — Här är ju ppperligt, Margretha, och Hår fal pet just blifwa behagligt att sitta och arbeta. Du ser på mig, min egen hustru, ja jag har hittills warit en owerksam, onytiig menniska, men med Guds hjelp skall det blifwa annorlunda. Kommer du ihåg hward din fas ver fade: En sjelfständig man bör, utan att lita på fina årfda rifedomar, wara i stånd att föda fig och de fina. Det tror jag mig funna, och den tanken gör mig lyck lig Wi skulle kunna eristera äfwen utan detto kära nundebakfe, arfwet efter min farmor. Nedan då jag ännu war helt ung kände jag, fom fon både af Cngs lund och Danmark, en ifrig luft att på mitt fådernec språk öfwerflytta det fom i den engelffa litteratnren håns förde mig; ja jag begynte vå mycket, men war för oftas dig att fullborda det. Desfa förfök har jog wisat en förläggare, fom fann dem synnerligen lyckade och uppe manade mig att fortfara samt lofwade att jemt emot taga hwad jag lemnade honom. Det år en sårdeles god saf, Margretha, icke blott för tillökningen i wåra inkomster, utan också och ännu wida mera för det hel: sosamma inflytande jag tror att denna fvsfeljättning skall hafswa på min finnesftåmning, och fedan förefommer det mig fom en gåfwa från min aflidna moder, det är ju genom hennes slägtingar fom jag blifwit få fullkomligt herre öfwer språket. Du skall icke behöfwa blygas för din man, Margretha, och jag wet att du heller icke gör det, twäårtom läser jag i min hustrus glänsande ögon och strålande leende, att hon år stolt öfwer honom.